• Samtidigt som många killar fick sin första kyss den där kvällen så fick tjejerna, av en förklarlig anledning, sin första besvikelse.

    När jag var nio år gammal åkte jag på kollo för första gången. Det skulle bli fem somrar totalt.
    Utslussad i Sankt Annas skärgård via buss och färja, två veckor om året i juni.

    Jag minns tvåkilos gäddor, doften av gummistövlar och ett hus där det spökade. Jag minns hur jag, precis som alla andra, blev förälskad i flickorna som var tre år äldre, hade  hål i öronen och pojkvänner i Stockholm. En kväll när de var på väg tillbaka ifrån bastun satt vi pojkar i fönstret och tittade efter dem, där de gick på led i sina morgonrockar med arg-arg-argaste Liselott i täten tillbaka till sina sovsalar. Ingen av oss visste nog varför vi satt där i fönstret och tittade, men jag minns att jag låg vaken hela den natten.

    Jag minns Stefan som bodde ensam med sin pappa någonstans utanför Stockholm. En kväll, när vi låg i hans säng och läste, berättade han att farsan hade slagit honom. Jag förstod aldrig varför han lät så stolt när han berättade det. Stefan var större än oss andra. Inte äldre, bara större. Han kissade på bastuaggregatet en kväll och sedan fick killarna inte basta mer på hela sommaren. Det var det.

    Jag minns Peter som fick en fästing på pungen och jag minns hur Anna, den av fröknarna som vi redan där och då som nioåriga pojkar kände igen som det vackraste vi någonsin sett, oturligt nog också var den enda som var betrodd med att plocka bort dem. Jag minns hur Anna tog sin vita låda med det röda korset under ena armen, och Peter under sin andra. De blev kvar inne på hennes rum i vad som kändes som en oändlighet medan vi andra väntade på trappan utanför, ståendes på bakbenen som flinande hyenor och försökte titta in. När de kom ut igen var Peter oöverträffat generad. Anna drog honom till sig, pressade hans rödblommiga ansikte in mellan sina bröst i en varm kram och sa att han varit duktig. Vi retade honom hela sommaren för det, omåttligt avundsjuka.

    Och jag minns discot i båthuset, den sista kvällen. Jag minns den pulserande nervositeten som slet i oss under hela eftermiddagen, som ett plötsligt utbrott av springmask i barackerna. Ifrån killarnas sovsal kunde vi höra tjejerna fnissa, skratta och spela musik medan de gjorde sig redo för kvällen. Jag minns att vi la örat mot väggen och lyssnade till deras röster på ett sätt som jag numera bara lyssnar till musik som jag tycker om.

    När klockan slog åtta tågade vi ner längs stigen till sjön, i samlad trupp. Mattias, min bäste vän som jag lärt känna under de här två veckorna, hade t-shirt och sin nya draglåda med sig under armen. Man kan väl säga att flera av oss inte riktigt visste vad som förväntades av oss den här kvällen.

    Discot hölls alltid i det lilla rödmålade båthuset, nere vid vattnet. Runt i en ring växte nässlor och blåbär och man sa att huggormar simmade i vattnet nedanför, vilket gjorde att ingen någonsin vågade bada där. Jag minns röda papperslyktor, lukten av en rökmaskin och en gisten trappa upp till det mest förbjudna jag kunde föreställa mig. En timme senare stod de på dansgolvet, tolv par blandade 80-talister. Svettiga händer, plastmugg med popcorn i den ena, sin respektives midja i den andra.

    Stefan och Madde hade blivit tillsammans redan andra kvällen och var de stoltaste av dem alla. I bastakten av Gyllene Tider stod de och girigt utforskade varandra, som två cirkusormar. Vi andra höll oss klistrade i hörnet och dolde vår avundsjuka genom att fnissa, fascineras och hetsäta dillchips till naturfilmen som spelades upp framför oss. Samtidigt som många killar fick sin första kyss den där kvällen så fick tjejerna, av en förklarlig anledning, sin första besvikelse. Tjejerna läste Jane Austen från pärm till pärm, killarna ”Fantomen” och ”Sune”. Ibland tänker jag fortfarande på dem. Undrar var de är idag, om de har män, fruar och barn. Jag undrar om de vet att det är så här jag minns dem.

    Katja, en polsk flicka med tandställning och delfinörhängen,  satt på en av träbänkarna längs långsidan och till slut var det bara vi två kvar. Alla våra kamrater stod redan på golvet där de hade gjort Stefan och Madde sällskap. Jag minns svettiga pannor i ljuset från discokulan, jag minns kupade händer och salt under naglarna. Jag tror inte att vi någonsin hade pratat med varandra under de två veckorna vi spenderat tillsammans, men när den sista låten spelar för kvällen håller vi om varandra på dansgolvet och hon kysser mig. Hennes bepansrade tandrad river upp ett sår i min underläpp och jag minns att hon smakade popcorn. Nästa morgon åkte vi hem igen, sågs inte på ett år. Hon skrev kärleksbrev till mig under hösten och vintern. Jag svarade aldrig.

    Nästa gång vi såg varandra var på stationen nästföljande sommar. Efter halva resan kommer Katjas bästa vän gående i bussen emot mig och Mattias, där vi sitter. Hon lägger en lapp bredvid mig på sätet.

    ”Från Katja!”, säger hon.

    Jag öppnar upp den. ”Jag gör slut! /Katja”.

    Jag sjunker ner i sätet och tittar ut genom bussfönstret, lutar kinden mot det varma glaset och blundar. Efter en liten stund petar Mattias mig i sidan. Han vill visa mig något. Han öppnar högtidligt ytterfacket i sin blåa sportbag utan ett ord, och där i ytterfacket ligger den.

    En alldeles ny draglåda.

  • Ingen semla är en ö

    Jag la alltså upp en bild på en semla igår. Eller två semlor, om man ska vara petig, eftersom det är kutym att semlor säljs parvis i de allra flesta dagligvaruhandlar. Vissa menar såklart att det här inte är någonting annat än en insinuerande invit till att man förväntas intaga semlorna – och dela desamma – med en nära vän, en partner eller ett husdjur. I själva verket så är det här en gammal svensk tradition, som har sina rötter i flera renommerade talesätt. ”En semla är ingen semla.”, ”Ingen semla är en ö”,  o.s.v. Vill man bjuda någon på semla, så köper man helt enkelt två paket semlor.
    Hur som helst så har det dykt upp en del frågor.

    Men ja, oroa er inte. Jag tänkte att vi skulle gå igenom det här lite grann och reda ut en del av dem.

    När får man börja äta semlor?
    Personligen tycker jag att det är trevligt att vänta tills folk har satt sig. Alternativt så äter man en av dem före det att folk har kommit. Förutsatt att man har en sällskapssemla sparad, det vill säga, helt enkelt för att man ser ut lite som en psykopat om man sitter i ett sällskap som äter semlor utan semla.

    Var äter man de bästa semlorna?
    Det här faller såklart an på tycke och smak. Alla har sina egna smultronställen. Själv gillar jag sängen.

    Hur äter man en semla?
    Det här varierar helt och hållet på situation, skulle jag säga. Jag har själv ingenting emot den traditionsenliga hetväggen, med varm mjölk. Men vid mer alldagliga tillfällen som  t.ex. på en busshållplats eller under ett föräldramöte, så skulle jag säga att det alltid är mer eller mindre accepterat att köra al dente.
    I övrigt gällande själva ”akten”, så kan en tumregel vara den där kysscenen i Spiderman, när Peter Parker hänger upp och ner längsmed en brandstege i regnet och Mary Jane tar ett steg emot honom. Locket av, sen all-in.

  • Reklam

    Hej på er,

    Under den senaste månaden så har jag suttit i en källarlokal vid Riddarfjärden där jag ömsom har sprungit mellan kaffeautomaten och ömsom läst in en ny fantasy-serie i åtta delar för Storytel som heter ”Deltoras bälte”, skriven av Emily Rodda. Jag räknade någon gång till att jag gör över 50 olika karaktärer genom böckerna, som innehåller troll, vättar, trollkarlar, häxor, hydror, oler, kins, paddor, gnomer, gråvakter och riddare…för att nämna några. Och ja. Med hjälp av min fantastiska producent Ann-Charlotte och min sällsynt begåvade ljudtekniker Johan, så är de nu äntligen klara.

    Det är utan tvekan något av det svåraste jag har gjort röstmässigt, men också något av det roligaste och jag är väldigt stolt över att ha fått vara en del av dem. I januari släpps de på Storytel, och jag hoppas att ni ska tycka om dem.

  • VADÅ ”BARA”!?!?

    Jo. Tanten på S:t Eriks Ögonklinik sa alltså på RIKTIGT:

    ”Så…sitt still nu Tobias, så ska jag bara skrapa bort en bit av din hornhinna med den här kniven.”

    Så ja. Om nu någon undrar varför jag legat i fosterställning och ätit kanelbullar sen 18:30, så vet ni.

    #hornhinneinflammationkanduvasjälv

  • Krokodil-sudd

    I fredags kommer jag in i klassrummet till barnen som jag arbetar med. Det är i slutet av dagen och vi ska snart avsluta veckan. Som på en given signal, slutar alla upp med det de håller på med och allas blickar riktas istället mot mig där jag står vid dörren. De stänger igen sina böcker, lägger ner blyertspennorna och hoppar sedan raskt upp på bänkarna, där de nu sträcker upp sina armar högt över huvudet, så att de alla ser ut som levande ljus.
    Sedan sjunger de ”Ja må han leva.”, som om det vore VM-final tills september-snoret rinner. Den viktigaste delen av ceremonin är att jag sedan får gå runt och blåsa ut alla ljusen, ett efter ett, så att de slocknar och alla kan sätta sig ner på sina platser igen. Sedan får jag en kudde ifrån en av tjejerna som hon har gjort. Hon berättar att nu när de går i trean har de slöjd, att det faktiskt är jätteroligt och lite svårt men att hon vill att jag ska få den ändå. Och ett krokodil-sudd. Sen blev det slutet på ”Nyckeln till frihet” av hela skiten.

    Jag vill tro att man blir bättre på saker, ju äldre man blir. Det vore tryggt på något sätt ifall det fanns någon slags relativitetsteori kring just termen åldrande och perfektion.
    Som att tid per automatik skulle generera visdom, klarsynthet och empati. Så trodde jag när jag var liten.
    ”Det där kommer du att förstå när du blir stor.”, ”När du blir vuxen kommer du att tänka annorlunda.” eller den ännu mer förminskande motsvarigheten;”Du är för liten för att veta någonting om det där.” och ”Ja, jag får göra så. För JAG är vuxen.”.

    Min äldre bror fick väldigt ofta uppleva den andra sidan av det myntet. Varje gång vi slogs, vet jag.
    Oftast så började det med att jag bet, rev, slet eller retade upp honom tills han briserade, bara för att sedan springa och gömma mig bakom närmsta målsman. Bakom låren av min förmanande mamma kunde jag sedan på andra sidan höra min bror där han frustade, tuggade fradga, vrålade av ilska och Kalle-Anka-vevade med armarna samtidigt som min mor försökte mota bort honom. ”Johan, du är så mycket äldre. Du borde veta bättre än så här.”
    Som att hans extra år över mina kom tillsammans med en förväntan om att ha närmare än jag till att vända andra kinden till och förlåta. Inte som nu, att likt en vildsint Balrog på nikotinavvänjning som spenderat de senaste två timmarna med att lyssna till Stellan och Ingers ”Övriga punkter” på bostadsrättsföreningens årsmöte, vilja se blod. Jag kan inte klandra honom. Jag var lite av ett as när jag var liten.

    Utgångspunkten är den att vi utgår ifrån att med ålder så kommer vishet, vänlighet och kärlek av sig självt.
    Jag vill inte vara den som gör er besvikna nu, men jag är fortfarande ett as på många sätt. Och rätt många andra vuxna med mig. Ålder har, i vart fall för mig, inte inneburit vare sig mognad eller vishet.
    Jag sitter hemma och scrollar igenom Facebook-feeden på morgonen. Kaffe och snus för att se vad som har hänt idag och så vidare. Riktad reklam som berättar för mig vad jag googlade på igår. En bekant är irriterad över att det inte finns könsseparerade hundrastgårdar i området där hon bor. En annan liknar personerna som inte håller med honom i en politisk diskussion vid lobotomerade idioter. Jag tänker på hur jag alldeles nyss hörde en vuxen kvinna prata om barnen hon arbetar med som defekta IKEA-möbler, istället för som människor.
    Kaffet är kallt och jag fryser lite. Försöker motivera mig själv till att ta mig ut i allt det där.

    Så ja. Jag har fyllt år. Tack alla ni som gratulerade mig. Ni var fantastiska. Jag är bara inte helt övertygad om att vare sig jag eller andra blir särskilt mycket klokare med åren av oss själva.
    Jag fyller på en ny kopp med kaffe och tänker på hur jag lär mig mer om vad det innebär att vara ”vuxen” av barnen i det där klassrummet jag arbetar i, än på väldigt många andra ställen.
    Så kan man säga. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

  • Kostcirkelresonemang

    Jo. Alltså. Igår gjordes en snabb sammanställning över pengarna som jag lägger ner på cigaretter under ett år.
    Den här siffran fördes sedan in i ett kalkylark som omvandlade dess värde till andra alternativa ”valutor” utifrån deras dagsaktuella kurs. Lite som Forex, menar jag. Inte alls som Forex, menar andra. Andra tittar konstigt på mig och menar att jag nog behöver ”prata” med någon.
    Än så länge ser växlingskursen ut enligt något av följande alternativ:

    • 55 kilo Gryère
    • 65 st. genomsnittliga brädspel
    • 524 burkar jordnötssmör
    • 194 st. ”Grosshandlare” med extra bacon på Svenska Hamburgerköket
    • 267 kilo Sourcream & Onion-chips
      eller
    • 2504 st. GB Sandwich

    Det jag försöker säga är att jag har ätit en del under de senaste 24 timmarna. Som glass t.ex. Och godis. Och ost. Och en munk. Jag åt ”en munk” några gånger. Okej. 10 gånger. SÅ! ÄR NI NÖJDA NU? Fan. Jag behöver en större kyl.

  • 27 hours and counting…

    Vän: Har du aldrig funderat på att sluta röka?

    Jag: Jo, massor med gånger. Men ja, jag har väl inte kunnat motivera mig själv riktigt tror jag.

    Vän: Nej…jag förstår. Det är ju svårt, har jag hört.

    (min telefon vibrerar)

    Jag: Skickade du något nu?

    Vän: Ja. En bild…

    Jag: Jaha?

    Vän: …som visar pengarna du lägger på rökning under ett år, omräknat i i brädspel och Gruyère.

    (tystnad)

    Jag: (slänger mig på golvet och skriker) NEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!

  • Min vän H och vikten av en rengjord vinyl

    Jag har en nära vän som bor i Vingåker. En nära vän som nyligen har blivit förälder. Vi kan kalla honom H.
    När H var 20 år gammal sa han en gång på fyllan att han funderade på att flytta till Stockholm.  Eller ja. H sa det väl ungefär med samma dignitet som vilken idé som helst som (framförallt) män har en tendens att läcka ur sig efter tolv starköl.  Ni vet. Som att ”Starta band”, ”Backpacka” eller ”Fatta vad grymt att börja träna israeliskt självförsvar till våren!?”. Inte för att H skulle ha något som helst intresse av i alla fall de två sistnämnda. Han har höftledsproblem och tycker det är genuint obehagligt att prata om alternativa verkligheter där människor tvingas spendera mer än 500 meter från sin skivsamling under längre perioder.

    Men jag minns tydligt att han pratade om det. Om Stockholm alltså. Jag tror till och med att det gick så långt att han tittade efter lägenheter och sparade ihop till en insats. Efter ungefär sex månader på bostadsmarknaden gav han upp. Han samlade ihop allt sitt sparade kapital som uppskattningsvis hade räckt till en oergonomisk provhytt allokerad en mansålder utanför tullarna i Hufvudstaden och köpte istället ett stort hus i Vingåker.
    Där pysslar han och målar om. Där bränner han oproportionerligt mycket pengar på en ny pelletskamin och pratar om grannsamverkan med det äldre paret mittemot. Där har han byggt en grotta i garaget som han fyller från golv till tak med alla sina vinylskivor och på kvällarna går han ut och kissar i sin egen trädgård.

    I veckan som var blev han precis guldmedlem på Webhallen och ja, för de av er som inte vet vad det innebär så kan man säga att det för H innebär ungefär samma erkännande som Nobels Fredspris innebar för Nelson Mandela.

    ”Det känns skönt att få ett erkännande för allt arbete”
    , tror jag faktiskt är ett direkt citat när man pratar med H om just det här.

    Att bli guldmedlem på Webhallen innebär kort sagt att man spenderar ungefär fyra sjuksköterskelöner före skatt på att köpa svarta sladdar och kretskortsbaserade livslösningar via postorder hos just, Webhallen. Som belöning för sin prestation får man resten av sitt liv gå före i kön till att beställa ännu fler svarta sladdar hos just Webhallen och får varje vecka personliga mail med bilder och tips på just vilka av de nya svarta sladdarna som är de bästa svarta sladdarna man kan tänka sig. Som ni förstår är han väldigt stolt just nu. Så stolt att han till och med glömde bort att prata om sin nya skivtvätt.

    Han är 28 nu och har precis blivit pappaledig med sin första dotter.
    Samtidigt har jag bott kvar i Stockholm så länge vi känt varandra. Här köper vi inga skivtvättar.
    Här står en svårt vegetarisk mamma på skolgården där jag arbetar. Hon rycker och sliter i sin Barbourklädda dotter på sex och ett halvt. Fräser och snäser att de kommer för sent till barnyoga, att hon måste skynda sig så att de hinner släppa av lillebror på KBT i Liljeholmen. När dottern stretar emot frågar hon istället varför dottern alltid måste ställa till så mycket problem. Och visst. H’s dotter är trekvart av ett år, men jag vet att om 5-6 år kommer han visa henne sina vackraste svarta sladdar samtidigt som han lär henne om hemligheten bakom en riktigt rengjord vinylskiva (Destillerat vatten).
    Efteråt kommer de äta mandelkubb på farstubron och gå ut och kissa i deras egen trädgård.
    Jag tror att han mår ganska så bra och jag tror faktiskt han gjorde helt rätt som inte flyttade hit.

     

  • Om att få saker gjorda

    Ja, jag har alltså gått ner i tid på jobbet sedan två veckor tillbaka. Detta för att kunna uppträda mer under hösten och för att få mer tid till skrivande. Få saker gjorda, ni vet. Styra upp. Leverera.
    Tanken är att jag de här dagarna skall hinna med saker som jag inte riktigt haft tid eller ork till annars.
    Så. I morse klev jag alltså upp klockan 08:00 för att börja dagen. Nu är klockan 15.
    ”Wow. Vad fokuserad du är! Vad gör du på dagarna? Får du mycket jobb gjort?”, har folk frågat.
    Vi kan väl säga såhär. Om Hellish-läget på Dante’s Inferno, att äta picklad lök direkt ur burken eller att surfa efter recept på cheesecake kan anses som lönegrundande i någon form, så går det faktiskt över förväntan.
    Annars kan det vara så att det här är ett rop på hjälp.

  • Jaha…och er helg?

    14:00

    Jag: Nej, men om man skulle ta och baka en sån där cheesecake kanske?

    Vän: Bra idé.

    Jag: Ser ett recept här med grädde, kondenserad mjölk och gelatin. Jag tänker dubbel sats. Men då måste jag handla.

    Vän: Bra tänkt.

    Jag: Eller hur?! Enkel sats är ju ingenting liksom.

    Vän: Exakt. Och det är ju helg så…

    Jag: (Avbryter) Jo. Precis liksom.

    Vän: …det kanske kommer nån som vill fika.

    Jag: Va?

    Vän: Va?

    (Tystnad)

    Jag: Eh. Ja. Jo. Mmm…precis. Just så.

    22:00

    Jag: KAN NÅGON HJÄLPA MIG UPP UR SOFFAN???