Blogg

Om att leva med en missbrukare

Det är inte vackert. Det är det inte. Att se människor i sin närhet falla offer för ett beroende. Att se hur det äter sig fram genom märg och ben på allt det man förknippar med henne, inifrån och ut. Att se någon falla in, steg för steg, djupare och djupare ner ett missbruk. Det är inte vackert. Det är det inte.
Det handlar om att se någon försvinna, men också om att se någonting annat ta hennes plats.
Oftast så märker vi det inte förrän det är för sent. Kvar finns bara skalet av någon som påminner om någon vi tror att vi en gång kände.
Och där, långt nere i djupet, dolt under skinnet, kan vi höra monstret under bron som vässar sina naglar och pressar dem djupare och djupare ner i köttet på den vi bryr oss om. Hur det får fäste, får grepp, bonar och gör sig hemmastadd i sin nya hemvist.
Att se någon kompromissa bort sin egen etik, sina värderingar till förmån för en substans, en drog eller ett beroende. Det är inte vackert.
Få saker får en att känna sig så maktlös som vetskapen om att någon är förlorad djupt inuti sig själv. Att det inte finns någonting man kan göra längre.
Att se hur alla försök till att hjälpa, hur alla utsträckta händer och hur alla vänliga ord slukas, trasas sönder och faller ljudlöst ner i monstret. Hur monstret alltid kommer vara starkare, så länge som det matas. En ryckning av ett finger. Det är allt som behövs. Ja, det är inte vackert.
Alla som har försökt hjälpa någon ur ett svårt missbruk vet vad jag pratar om.
Helt plötsligt känner du inte igen de du tror att du en gång kände.

Hon: Kom igen…säg var de är.

Jag: Nej!

Jag: Varföööööööör? Kom igeeeeen….schyssta… bara en!!

Jag: Nej.

Hon: Men!! Kom igeeeeen! Snälla…schyssta…Snälla!

Jag: Nej, kan vi inte göra något annat istället? Vill du ha en frukt?

Hon: (Lite excorcisten-mullrigt) GE HIT DOM!!!!!

Jag: Nej. För att det är det enda du har gjort under en hel månad. Du gömmer det överallt så att inga andra får och sist så fuckade du ur hela stället när jag tog fram det. Så…återigen. Nej.

Hon: (Börjar prata lika mycket genom näsan som genom munnen) ASSÅ!! JAG TÄNKER…JAG SKA…JAG SKA…

Jag: Ja? Du ska vadå?

Hon: (Profylaxandas med en intensitet som octomom skulle tycka var lite av en overkill) G-E M-I-G D-O-M N-U-U-U-U-U-U-U!”

Jag: Nej.

Tystnad

Hon: Nu då?

Jag: NEJ!!!

Tystnad

Hon: Du…

Jag: Ja?

Hon: Jag tycker om dig.

Jag: Vad bra.

Hon: Nu då?

Jag:  För sista gången, nej!

Hon: Men vaaaaaaaaaaaaarföööööööööööööööör?

Jag: För att så fort jag tar fram den så går det här går från att vara ”en rätt soft förskola” till frikkin apburen på Skansen. Så…N-E-J, jag tänker inte säga var jag har ställt lådan med ”Plus-Plus”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *