Blogg

Balladen om Bromma Chark

Jag ligger i sängen. Det är en lång historia. Men okej. Det finns ett charkuteri som heter Bromma Chark. Ja, jag vet egentligen inte så mycket om dem egentligen, mer än att de gör den godaste korven jag har ätit. Och let’s face it, jag har ätit rätt mycket korv i mina dagar.
Nåväl, i julas fick jag alltså ungefär tio kilo av deras pyttipanna, fryspaketerat i olika återförslutningsbara påsar som, efter att de burits upp till min lägenhet, sedan dess har bott på den nedersta hyllan i min frys där de har legat och ”göttat” sig, så att säga.
Jag har tagit hand om pyttipannan. Pratat med den, sett till att den har det bra, masserat den och ja, varit en god husse åt den. Och ja, jag anser att pyttipanna överlag och pyttipanna av det här slaget i synnerhet skall behandlas med respekt i väntan på det rätta tillfället och då intas med andakt. Som idag. Minus femton grader, en lång dag på jobbet och frost innanför pannloben skapade tillsammans den perfekta stormen. Det var dags.
Men ja, pyttipanna är ju liksom ingenting som bara glufsar i sig som en hedning utan vidare. Jag är inget djur.
Först och främst så gäller det att välja hur mycket pyttipanna man ska äta. När det gäller portionsstorlekar så är det alltid en fråga om tycke och smak, men en grundläggande regel när det gäller pyttipanna är att storleken, så till vida det inte råder ransonering eller en pågående apokalyps, sällan bör understiga den dubbla storleken av ansiktet på personen som skall intaga måltiden. Sen ska man välja ut rätt tillbehör. Själv tycker jag att ett par stekta ägg, stark senap, HP-sås och chilisås är svårslaget. När det kommer till vad man ska dricka till föreslår många kanske en torr och nedkyld riesling och jag säger ingenting om det. Själv förespråkar jag 7-800 cl julmust.
Och ja, sisådär ett kilo kött senare ligger jag alltså här, i fosterställning i sängen.
Hade min mamma varit här hade hon kommenterat någonting om att jag kanske får skylla mig själv och ifrågasatt varför jag var tvungen att dessutom äta en halv rulle pepparkaksdeg efteråt.
Men ja, nu är inte min mamma här, så jag tänker inte gå in på det djupare än att upplysa er om att den faktiskt låg där. A man never turns his back on pepparkaksdeg. Det är sen gammalt. Fuck…jag tror jag behöver min vetekudde.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *