Blogg

Kretsloppet

Okej. Jag har en flickvän som råkar vara ganska händig. Ni vet. Fixar. Donar. Spikar. Skruvar. Och ja, för det mesta faktiskt på det där charmiga sättet, som ”Kolla! Jag fick för mig att fixa till den här trasiga lampan när jag inte hade något annat att göra” eller det där ”Jag-passade-på-att-skruva-ihop-den-här-trasiga-grejen-som-inte-riktigt-har-nått-upp-till-doktor-Alban-stabilitet-de-senaste-8-månaderna-sättet”. Som sagt. Hon har förmågan att ta det mesta som är byggt eller hyvlat eller skruvat och förädla och trixa till det på ett sätt som får Macgyver att framstå som apan Jocko.
Och ja, jag uppmanar er alla som just nu insinuerar att jag kanske ”Ö-V-E-R-D-R-I-V-E-R en liten smula”, att någon gång prova att lämna henne ensam med en panna rödtjut och en hylsnyckelsats under längre tid än vad som motsvarar ett valfritt avsnitt av P1 dokumentär och se vad ni släpper loss.
Jag gjorde det nyligen. Det slutade med ett nytt soffbord, två hatthyllor och ytterligare en grej i hallen som jag ännu inte riktigt vet vad det är för något och som jag fortfarande inte riktigt har vågat fråga om, men som jag tror är tänkt för att ställa någon form av ost på.
Nåväl. Jag är inte speciellt händig. Eller ja, jag har händer och jag har gått i träslöjd. Det är typ det. När det gäller att bygga och laga saker så är vi lite olika helt enkelt. Hon kan konsten att identifiera ett problem som behöver lösas och sedan lösa det. Jag kan konsten att hitta lösningar som oftast leder till nya problem. Och sådär går det runt. Vi ser det som en form av lägenhetsligt kretslopp. Som att vi båda behövs. Eller ja, det kan vara så att jag är rätt ensam om just den tolkningen.
Nåväl, jag är fortfarande rätt säker på att den där grejen i hallen har något med ost att göra i alla fall. Jag försöker faktiskt anpassa mig här. Ge mig det i alla fall!