Blogg

Oavsett vad ni hör så är det inte sant och det var ändå inte jag som började

Jag vill bara att vi är på det klara med att jag inte alls är sur. Inte alls. Och de där turisterna vände sig inte alls om för att jag ”ställt till en scen” vid Vinterviken idag. Det gjorde de faktiskt inte.
Okej. Det är alltså på väg att bli midsommar. Eller ja, på fredag, vilket innebär att det är ganska så många människor som just nu spenderar tiden med att på klassiskt svenskt manér påtala hur det blir mörkare och mörkare för varje dag som går.
En av min bästa vänner; min vän Sven pratar ofta om det. Inte ”min väns vän” alltså, som det låter som om man till exempel säger det högt och lite fort eller om man bara händelsevis råkar vara jag efter en sisådär fjorton-femton tjeckiska öl, vilket alltid leder till väldigt många fler frågor än svar oavsett vad jag berättar av någon anledning. Främst för att folk generellt sett inte har några större problem att följa med i en berättelse som börjar med meningen ”Jag var med min vän Sven och handlade”, medan meningen ”Om jag känner mig ensam någon gång brukar jag ringa min väns vän bara för att prata.” lämnar väldigt många frågetecken och tydligen är just en sån där sak som kan få folk att säga saker som ”Ne, men det är ju en dag imorgon också…” eller ”Vet du, jag har ju en del att göra kom jag på men vi kan väl höras?”.
Hursomhelst. Sven pratar ofta om det här och om hur folk verkar vara rätt nöjda med att inte vara nöjda i det här landet, och det ligger nog rätt mycket i det, brukar jag tänka.
Och jag har inget problem med det. Det är liksom helt okej. Jag har liksom vant mig vid det. Man vänjer sig. Och det är O-K-E-J! Jag blev inte alls ”oproportionerligt upprörd” när tre sjuåringar på jobbet idag under en utflykt suckade i samförstånd över en fjärde sjuårings uttalande om att ”Asså. Fett drygt. Det är typ bara nio veckor kvar på sommarlovet.”
Jag blev I-N-T-E provocerad. Jag har ju B-A-R-A bränt upp nacken så att jag bakifrån numera ser ut som en medium-rare Barbaskön. Jag torkade mig med en hundhandduk när jag klev ur duschen imorse, jag hann inte köpa snus, kaffet var slut och frökens hela skatteåterbäring går åt till att laga en vattenskada i köket men NEJ, FÖR ALLT I VÄRLDEN, DET ÄR SÅKLART ATT DET ÄR SÅ JÄVLA SYND OM ER!
Men ja, att gå igenom det på ett väldigt lugnt och ytterst pedagogiskt sätt, är tydligen ironiskt nog också någonting som kan få vederbörande sjuåringar att säga saker som ”Vet du, jag har ju en del att göra kom jag på men vi kan väl höras?”.’
Och nu missade Spanien en straff också. Satfläsk!