Blogg

En vargsång

Hej min vän,

Fan. Det var inte så här det skulle sluta. Minns du inte att vi lovade varandra det? Att det skulle bli så jävla lätt fram till den där sista striden. Hur jag lovade dig att jag skulle göra det så satans jävla lätt för dig då.
För att jag är skyldig dig det. Efter allt. Men jag vet inte hur. Jag vet inte hur man gör någonting så svårt till någonting lätt.
Det har alltid varit den där scenen i Nyckeln till frihet, du vet, när Red blir frisläppt mot slutet. Jag tror att det var då senast som du såg mig gråta. Flera år sen nu.
Ja, jag har aldrig varit bra på det. Jag har länge trott att det har varit något fel på mig. Att jag inte kan eller vet hur man gör.
Jag har nog oftare varit den som stannat kvar i det, för oftast är man ju två som gråter. Hållit tillbaka och hållit om istället. Det har varit min roll, på något sätt. Men inte med dig. Och när jag har behövt, så höll du om mig. Varje jävla gång. Jag vet att folk inte ser det så, men jag har tappat räkningen på alla de gånger som du har varit där när livet har blivit för mycket. När du har legat i sängen och låtit mig vara den lilla skeden mellan dina stora jävla tassar. Hur du säkert stundtals tyckte att det var drygt, men alltid låg kvar och andades i min nacke tills jag blev lugn igen.
Jag visste att någonting var fel redan för några veckor sen. Jag såg det i dina ögon, att det var jobbigt nu och att du ville bort.
Du slutade äta, dricka och fick feber under natten. Samma blick som när du var åtta veckor och inte alls ville hänga med, utan istället undrade vad det var för jävla dåre som släppde bort dig från alla brorsor och syrror hemma i Värmland. Jag tror att ni var tolv stycken då.
Jag minns inte sist jag grät, men jag minns att det var med dig. Precis som idag.
Jag försöker tänka någonstans att det var tur att jag åkte in med dig. Jag försöker tänka att jag gjorde rätt. Att jag aldrig hade velat uppleva de här senaste timmarna här hemma, ensam med dig. Jag tänker någonstans att det var tur att jag åkte in. Men det är så jävla svårt just nu.
Veterinären lyssnade på ditt hjärta när vi kom in och jag förstod bara på sättet hon la ner stetoskopet i rocken igen att det inte var bra. Alls.
Du satt ner, var nyfiken och såg lugn ut. Som att du hade accepterat någonting och som att du visste. Jag satt mest still.
Jag vet inte hur man gråter, remember?
Bet ihop. Höll i. Tänker att jag inte vill göra dig upprörd. Att du hållit om mig tillräckligt i nio år. Att det är min tur nu. Under minuterna när hon lämnar får jag påminna mig själv att släppa taget om dig.
Jag har kramat ditt nackskinn så hårt att fingrarna somnat och sockerdrickan börjat röra sig upp i handen.
Jag har ett sår på läppen där jag bitit mig själv och det smakar blod i munnen. Jag håller i.
Veterinären vill ta en röntgenbild och vi lyckas få upp dig på bordet.
Jag ser dina ögon när du lägger dig ner och känner din andedräkt mot min handled, som en varm varm vindpust. Jag hjälper till att hålla i dina tassar så att bilden skall bli så bra som möjligt, och jag tror att det är någonstans där det händer.
Det blir blött på galonen under röntgenapparaten och du kissar på dig. Veterinären ler och försöker trösta dig. Jag biter i såret i läppen igen. Håller i.
Sen skriket. Det öronbedövande jävla skriket. Jag har aldrig hört det förut och jag kommer aldrig att glömma det. Strax därefter slutade ditt hjärta att slå.
”Han andas inte”.
Jag minns inte så mycket egentligen. Mer än att rummet blev fullt av sköterskor, som ett avsnitt av House. De gav dig hjärtmassage och syrgas. Jag bet mig i läppen och höll ditt huvud i mina händer.
”Vill du gå ut?”
”NEJ!!!”
Jag vet inte varför jag skrek. Jag vet inte hur man gråter. Det måste ut på något sätt. Men så plötsligt kom den. Som en bräcklig damm som brister och ger vika. Sköljde över mig på ett sätt som vrider om hela insidan som i ett skruvstäd av svett och adrenalin. Ända tills allt som finns kvar är vrålet och skriket. Sedan tyst. Sedan tårarna.
Jag vet inte hur länge jag satt där, jag upprepar bara det jag vet; att jag lovat dig att jag skulle göra det lätt för dig. Så lätt jag kunde. Att det skulle ta slut så jävla fort när det väl var dags.
De får igång din puls igen, men inte ditt medvetande och du kunde fortfarande inte andas själv. Det såg ut som att du sov. Veterinären säger att de behöver lägga in dig om de ska försöka göra mer, men att ditt hjärta är så svagt så att det kommer antagligen hända igen.
”Jag vill att ni avslutar det. Nu.” är det enda jag får fram.
Hon nickar och klappar mig på axeln. Jag biter hårdare i såret i läppen.
Det såg redan ut som att det var över när de gav dig en överdos narkos.
De sista andetagen. Dina stora lungor som töms en sista gång. Ditt tandkött som blir vitt och kallt mot mina händer. Sedan orden. ”Så. Nu är det slut.”
Jag vet inte vad man gör med det här, Rasmus. Jag vet inte vad jag ska säga, mer än att det gör så satans jävla ont just nu.
Jag vet inte varför jag sitter här och skriver, men återigen så vet jag inte hur man gråter. Det måste ut på något sätt.
Sköterskorna säger någonting om att de ska skicka en faktura med posten istället. Att jag ska hem och vila. Att jag har gjort rätt.
Men det känns inte rätt. Det känns så jävla fel, min vän. Jag sitter kvar med ditt koppel i händerna en timme på parkeringen och bara gråter. Trots att jag inte kan.
Jag har kommit hem och hängt upp det i hallen, där det alltid hängt. Jag har tagit en dusch och lagt mig ner på din säng. Försöker förstå och försöker vara i det här. Jag vet inte hur man gråter. Men jag vet inget annat heller. Så jag gråter. Jag minns hur jag brukade ligga här med dig och lyssna på dina favoritlåtar och jag minns hur du alltid ylade med i texten.
Du är den bästa vännen jag någonsin haft. Och jag älskar dig, mer än jag någonsin haft förmågan att visa dig. Förlåt och tack.

Den här är till dig, älskling.

 

5 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *