Dåliga gig #2

”Policeman’s ball”

Ja, det har blivit dags för den andra delen i dokumentärserien ”Dåliga gig”.
Den här gången så kan ni gotta upp er framför brasan och låta mig ta er tillbaka till vad jag minns ifrån en kväll som utspelade sig i nådens år 2007.
Jag var väldigt ny vid den här tiden. Väldigt ny.
Jag hade hängt väldigt mycket på rookieklubbar runt om i Stockholm och slipat till ungefär tio minuters material som gick varma några gånger i veckan.

En rookieklubb, för de av er som inte är bekanta med det uttrycket, är en term som i comedy-svängar oftast syftar till en gratisklubb, ledd av en annan aspirerande nybörjarkomiker eller ”rookie”, där andra rookies och hen själv kan få scentid.
I dagsläget finns det väldigt många sådana klubbar runt om i Sverige, där det mer eller mindre är regel att alla som vill bli komiker bör hänga så mycket som det bara går för att dels tjata till sig scentid och dels lära känna andra komiker, snacka skämt, få feedback etc.
Det är oftast väldigt trevligt.

Nåväl. På en av dessa gratisklubbar som jag frekventerade hade jag en kväll haft ett väldigt bra gig. Efter föreställningen står jag i baren tillsammans med ytterligare ett gäng komiker från kvällen, när en påtagligt berusad man kommer fram och räcker mig sitt visitkort.

Mannen: (Slår mig i ryggen med knytnäven, på samma sätt som jag inbillar mig att män ofta gör när de vill testa hållfastheten i ett nyinstallerat bastuaggregat) Tjena grabben! Du var ju skitrolig!

Jag: Eh. Tack så mycket!

Mannen: Vi ska ha firmafest på jobbet, och det vore ju askul om du skulle vilja köra en sån här ”grej” där.

Jag: En sån här grej?

Mannen: JA! Lite skämt och sådär. Vi gillar din stil! (Pekar bort mot ett bord där det sitter ytterligare ett gäng runda-om-foten-män) Här, ta mitt visitkort, så kan du väl ringa mig imorgon eller så!

Visitkortet är vitt och har den Svenska Polisens logotyp på sig. Eller det är i alla fall vad jag tror att det är. Mannen arbetar på Kriminalvården, närmare bestämt på ett häkte.
Jag tar emot det, tar mannen i hand och tackar så mycket.

Det slutar med att vi pratas vid per telefon nästa dag. Det kommer alltså att vara en fest för alla personer som arbetar på häktet en månad längre fram, ungefär 100 anställda vårdare, fångvaktare, administrativ personal och deras respektive.
De har hyrt en festlokal där det kommer att finnas scen, ljud, ljus och tekniker. Under middagen kommer alla att sitta nedanför scenen och till kaffet så kommer en konferencier att presentera mig som skall uppträda i tjugo minuter. Efter detta kommer borden att flyttas ut och matsalen förvandlas till ett dansgolv som pågår resten av kvällen.
Han frågar vad jag vill ha betalt och jag minns att jag inte har något svar.
Dels för att jag på den här tiden blev galet obekväm så fort som pengar kom på tal i samband med att jag skulle uppträda, och dels för att jag faktiskt hade gjort så otroligt få betaljobb att jag inte hade någon som helst aning om vad som var rimligt. Tänk om jag säger en för låg siffra, som gör att jag framkommer som oseriös eller som att jag inte vet vad jag håller på med? Tänk om jag säger en för hög, som gör att han bara skrattar åt mig eller blir arg?
Jag minns att jag sa ingenting. Tills han sa någonting.

Mannen: Du kan få tusen spänn och käk.

Tusen spänn. Jag hade ingen aning om ifall det här var bra eller inte. Jag visste bara att jag väldigt gärna ville ha ett betaljobb, till skillnad från alla de gratisjobb som jag själv hade behövt tjata till mig tidigare. Det här var lite steget, tänkte jag. Steget när man ”levlar” som artist. När man blir tillfrågad och dessutom får betalt för att uppträda.

Jag: (Försöker verka cool, avspänd och naturlig.) Ja, jo, det kan nog funka.

Festen skulle hållas i en festlokal vid Slussen i Stockholm.
Eftersom jag tidigare sällan uppträtt mer än tio minuter och den här kvällen hade tackat ja till att uppträda i tjugo minuter, så spenderade jag den närmaste månaden fram till giget med att repa in två stycken olika tiominuters-set på gratisklubbarna, som jag senare tänkte att jag skulle sammanfoga till ett enda långt gig på festen hos Kriminalvården.
Jag minns att det är december, att det snöar och att jag har tagit på mig en kostym, någonting som jag aldrig uppträder i annars. Jag minns att jag tar tunnelbanan till Slussen och går därifrån i snömodd så att mina kostymbyxor är blöta och snöslaskiga när jag kommer fram.
Jag har blivit tillsagd att komma in bakvägen, eftersom ingen ska se mig. Jag är ju kvällens överraskning.
Klockan är strax innan nio när jag kommer fram till dörren, knackar på och snart öppnar mannen som jag känner igen från baren en månad tidigare. Han har kostym på sig och ser ut exakt som han gjorde den kvällen.

Mannen: Tjena! Fan va roligt! Kom här!

Jag följer honom in i lokalen, och förstår att vi har kommit in direkt i logen. Lite längre bort syns en liten trappa som leder fram till en mörk tygridå, vilket jag förstår är scenen. På andra sidan hörs sorlande människor som skrattar, äter och dricker.
Han visar mig ett hörn och en stol bland all bråte där jag kan lägga mina saker. Han räcker mig en öl.

Mannen: Såhär. Nu är klockan strax nio. Några var sena och håller fortfarande på och käkar, så vi tänkte att vid halv tio går jag på och kör en kort grej och sen presenterar jag dig…funkar det?

Jag: Absolut. Det låter bra! Ska jag bara hänga här, under tiden då?

Mannen: Det blir kanon! Det kommer gå asbra! Vi ses sen!

Jag hänger av mig min vinterjacka och sätter mig ner på stolen. Smuttar på ölen. Plötsligt hörs det någon i trapporna.

”Jävlarjävlarjävlarjävla…”

Längsmed scenens baksida och nerför den lilla trappan, kommer en kvinna springande. Hon är i 30-årsåldern och är klädd i en så minimal paljettklänning att Miley Cyrus hade suckat och mumlat någonting i stil med ”Honey, leave something for the imagination.”
Hon är, som det heter, salongsberusad där hon nu får se mig sittande på stolen och tar sikte rakt emot mig.

Kvinnan: Heeeej!

Hon kramar om mig.

Jag: Hej

Kvinnan: Oj, hej… Linda!

Jag: Hej! Tobias.

Kvinnan: Fan, förlåt. Jag måste in här… den här jävla klänningen.

Jag: Vad för nåt?

Kvinnan: Den har ju spruckit….Fan! Var är den då?

Hon letar febrilt i några påsar på golvet nedanför stolen där jag suttit. Till slut får hon fram ytterligare en klänning, om möjligt mer avslöjande än sin förra.

Kvinnan: Förlåt, kan du..?

Hon vänder ryggen åt mig och pekar på en dragkedja som har slitits i två delar och blottat hela hennes baksida.

Kvinnan: Dra bara!!

Jag tar tag i den och försöker så gott jag kan få dragkedjan att släppa. Vi kämpar tillsammans i gott och väl trettio sekunder, innan hon till slut tappar tålamodet.

Kvinnan: Vänta! Skitsamma!

Hon ställer sig framför mig och tar tag med sina händer strax nedanför midjan och ålar sedan ur klänningen ovanför huvudet på sig själv. Kvinnan, som uppenbarligen heter Linda, står nu helt naken framför mig bortsett från ett par trosor, de också naturligtvis av minimal paljettmodell.
Hon är inte ett dugg generad, medan jag själv med ett blossande rött ansikte har räddat mig själv bort från situationen i den mån jag kan och har lyckats placera min högröda uppenbarelse i alla fall två meter bort, med ryggen vänd mot henne.
Under tiden ålar Linda lika lätt i sin nya kreation innan hon pustar ut och vänder sig mot mig.

Kvinnan: Tack!

Jag: Jaha, är du också artist?

Kvinnan: Jag? Nej för helvete…vi ska bara köra en liten grej.

Linda sliter åt sig en öl från en av backarna på golvet och zickzackar ut igen, samma väg som hon kom.
Plötsligt börjar det låta. Det är, passande nog, Magnus Ugglas ”Kung i Baren” som drar igång på trumhinnepiercande hög volym. Efter ett tag går jag fram till den lilla trappan och bestämmer mig för att titta ut.
Jag ser ut på en tom scen, upphöjd ungefär 90 cm över golvet. Där nedanför i lokalen finns tre stycken långbord uppdukade, där ett tjugotal människor sitter ned och äter. Det är nu det går upp för mig att det har varit buffé och ingen samlad sittning. Det här betyder alltså att större delen av sällskapet har kommit dit och ätit mozzarella, rostbiffsrullar och gravad lax tillsammans med sina kollegor klockan 19:00, och att det tjugotal människor som nu sitter ned antagligen har ramlat in ungefär en kvart innan jag kom till lokalen vid nio för att sätta sig och äta. Ja, det är med andra ord lite varierande form på festdeltagarna.

Dels de tjugo människorna som sitter ned och påtalar gång för gång för varandra saker som ”Mmmm…vattenmelon och feta är ju bara såååå gott!” och ”Vad fint ordnat allting är!”.
Dels dem, och dels de 70 andra gästerna som för länge sedan har tröttnat på allt vad halloumisallad och kallskuret heter och som numera har lämnat sina platser och dragit sig längre bak i lokalen, där en tuschskriven banderoll låter meddela att det är ”Fri bar!!!!” med fyra utropstecken.
Det är också härifrån som Ugglas ”Kung i baren” dånar. Det är naturligtvis en karaokemaskin och en av männen som jag tycker mig känna igen från rookieklubben är i full färd med att försöka få fjutt på en rökmaskin med samma engagemang som om den vore en utombordsmotor och det här var den sista dagen på semestern. Folk är gräsligt fulla.

Plötsligt så är jag inte ensam längre bakom scenen. Där står nu mannen i kostym och Linda i sällskap av tre andra män. De är klädda i läderharness, poliskepsar och handklovar. En är klädd som transvestit. Mannen jag haft kontakt med har bar överkropp och smink. Alla håller öl i händerna. Han ler mot mig och slår ihop händerna upprepade gånger, på det där sättet som jag tror att man gör inom laget inför en viktig match. De nickar åt varandra i samförstånd och sedan äntrar mannen scenen ensam.

Mannen: OKEJ! ÄR NI KLARA??? NU DRAR VI IGÅNG DEN HÄR KVÄLLEN! DJ…HIT THAT SHIT! (Ja, han säger det. På riktigt.)

Över musiken som redan spelar drar Y.M.C.A. med Village People igång, först lågt och sedan ännu högre för att överrösta karaoken längre bak i lokalen. In på scenen går nu sällskapets kollegor som stått gömda bakom scenen, på vilken de nu utför en extremt ekivok version av nämnda låts musikvideo och koreografi i sällskap av homoerotiska anspelningar, löskukar, handbojor och oralsexreferenser. Allt med en härlig polisiär ton.
Folk står upp och skriker och ungefär hälften har lämnat karaokebaren. Hälften har det inte. Nedanför sitter fortfarande ett tjugotal människor kvar och äter.

Numret avslutas och efter att låten har tagit slut så går de alla fem längs scenkanten där deras kastrullfulla publik får turas om att smeka, tafsa och ta på sina kollegor samtidigt som de skrattar hejdlöst åt det hopplöst tokiga i att ”Lars-Göran”, eller vem det nu är, ser så himlans knasig ut i nätstrumpbyxor, läppstift och domatrix-boots.
Någon sätter handfängsel på någon. Linda drar upp kjolen och visar sina trosor. Den här delen tar längre tid än själva uppträdandet. Jag tror att det här var uppträdandet.

Där, ungefär, fattar Mannen mikrofonen.

Mannen: Okej hörni, det har blivit dags för MER underhållning! Nu ska vi få skratta åt ett proffs istället. Här kommer han! Tobias Jacobsson!

Jag går ut. Folk applåderar, några skriker. Jag tar mikrofonen och låter de andra gå av scenen, innan jag börjar. Folk skriker fortfarande och jag väntar ut dem ett tag. Till slut bestämmer jag mig för att bara börja, för att förhoppnignsvis få dem att lugna ner sig lite när jag väl börjar prata.
Efter ungefär en halv minut så förstår jag att de inte alls är förberedda på det här och att ingen i lokalen nog kan förstå vad jag gör på en scen framför dem på deras fest.
De hade antagligen förväntat sig någon form av fortsättning på samma tema som tidigare, mer än en ung man som berättar om sin uppväxt med sina föräldrar i Älvsjö och de tidiga åren i matbespisningen på Kämpetorps skola.
Jag har lyssning från de som fortfarande sitter nedanför scenen och äter, mest av den anledningen att de inte har så mycket annat till val.
En del av sällskapet har gradvis dragit sig tillbaka till karaokebaren. Resterande del står kvar vid scenkanten och ja, ramlar på varandra, men ingen av dem lyssnar.
Jag svettas och befinner mig i en oändligt kall bubbla nu. Känslan kan bäst beskrivas vid den som uppstår när man skriker under vattnet i ett badkar. Det är ensamt, tomt och tyst. Plötsligt händer någonting. Efter tio minuter levererar jag ett nyskrivet skämt, som jag själv är väldigt nöjd med. Det får ett jätteskratt. Jag blir varm i kroppen och plötsligt ser jag ögonen på de människor som jag uppträder för. De fortsätter att skratta okontrollerat även in i nästa rutin. Jag väntar in dem en stund och tar om den sista meningen, för att försäkra mig om att alla hänger med på nästa bit.
Det är då jag känner att det. Att de skrattar, men att skrattet är lite för otimat för att stå i relation till det jag faktiskt säger. Det går liksom i otakt. Då vänder jag mig om. Bakom mig står Lars-Göran, eller vad han nu hette, och grenslar ett mikrofonstativ samtidigt som han plutar förföriskt med läpparna åt publiken.
Jag tackar för mig, presenterar Lars-Göran och går av scenen.
En kvart senare står jag vid Södermalmstorg och väntar på tunnelbanan hem med två femhundralappar och läppstift på kragen.

Share This:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *