Dåliga gig #3

Jag har arbetat ”ett tag” som komiker. Jag har hunnit med att göra både väldigt bra gig och väldigt dåliga. En sak som de flesta inte vet om, är att vi komiker inte kommer ihåg våra bra gig. Eller ja, missförstå mig rätt. Vi vet om det gick bra, vi minns att folk skrattade och jadå, vi vet också att vi nog inte kan komma på något tillfälle när vi mådde så bra som vi gjorde just där och då. Men efter bara några dagar är det som att försöka minnas doften av någonting som man kommer ihåg att man tycker om. Många av oss kan inte frambringa den där känslan igen, utan att faktiskt uppleva den. Jag tror att det är en väldigt stor del av anledningen till varför komiker måste uppträda så pass mycket som många av oss gör. Vi jagar den där känslan. Vi känner alltid doften av den och går därför alltid åt det hållet där vi tror att den hör hemma och där vi kanske kan få uppleva den igen, om än bara i en halvtimme eller några minuter.

Dåliga gig däremot, de minns vi alltid med samma klarhet som blodsmak i munnen. Vi kan återge exakt vad som hände, hur det kändes och vad det gjorde med in- och utsidan av våra kroppar. Vi behöver bara tänka tillbaka på den kvällen, för att känslan skall finnas där igen tillgänglig för oss att uppleva, ta del av och smaka på.

Med tiden så lär man sig att skratta åt ett dåligt gig, men det är fortfarande lika jobbigt. Hade man dessutom turen att inte vara ensam som komiker på ett sådant gig, så räcker det att inleda en mening till vederbörande komiker med ”Minns du den där kvällen i…” för att ens kollega ska börja rycka i ögonvrån, få svettiga handflator och börja skruva på sig på det där sättet som man bara gjorde när man var liten och blev påtvingad en tröja man inte ville ha på sig. Då kan man sitta där, minnas och gotta sig i minnet av sin egen och varandras misär den kvällen. Komiker känner ironiskt nog sällan så stor samhörighet med varandra som i de stunderna. Det är fint på något sätt.

Men det intressanta är att de dåliga minnena lämnar oss inte. De flesta av oss kommer inte ihåg exakt vad som hände under de där lysande gigen som fick oss att fortsätta och vara där vi är idag, men varenda en av oss kan i detalj återge klockslag för klockslag vad som hände de där kvällarna när precis allt gick åt helvete. Eller, det kan bara vara jag också. Så ja, här kommer den tredje delen av ”Dåliga gig”. Mycket nöje.

”Fotografen”

Det här är ett av mina första ”företagsgig”, som det heter. Orutinerad som jag var så drog jag aldrig i handbromsen här någon gång, vilket nog är någonting som man lär sig att göra med tiden, t.ex. genom att i första hand uppleva kvällar som dessa. Känsliga läsare varnas.
Men vi tar det från början.

Jag hade precis börjat köra stand-up mer seriöst. Jag hade, förutom väldigt många gratisgig på gratisklubbar, även börjat få en del företagsjobb och betalda jobb på klubbar runt om i landet. Jag hade ordnat en hemsida, jag hade en agent och bestämde mig i och med detta att också skaffa några riktigt schyssta pressbilder. Jag hade hört att det var viktigt. Jag kontaktade en fotograf som en vän till mig hade anlitat och frågade vad det kostade att komma till hans studio några timmar, bli fotograferad och få ett gäng bilder levererade.

”6000 kronor plus moms”, blev svaret.

Det var lite väl dyrt, men samtidigt så hade jag ju ”hört” att det var viktigt.
Jag tog ut pengarna från mitt företagskonto och skakade hand.
Jag kom till studion helt oförberedd på att bli fotograferad. Jag hade med mig lite olika kläder, en borste till håret och ingen som helst idé om vilken typ av bilder jag ville ha. Det här har jag förstått i efterhand är lite som att be en musiker att skriva en låt till dig, utan att ha någon som helst idé om vilken typ av låt du själv skulle vilja att det var. Det kan sluta precis vart som helst. Har man tur och möter en begåvad människa så blir det oftast bra i alla fall. Men om man inte har någon koll själv på varför man är där, så finns alltid risken att det slutar med en vit-makt-inspirerad tretaktshambo på basfiol och flöjt. Det kan – kort och gott – gå käpprätt åt helvete. Det gick åt helvete. Bilderna blev gräsliga. Och jag blev 6000 kronor fattigare.

Nåväl.
Ett par månader senare hör den här fotografen av sig till mig och ska ha en stor firmafest.

”Vad kostar du?”

”6000 kronor.” blev svaret.

Festen ska vara i hans studio, mitt i staden, om två helger från nu. Han planerar en stor fest för alla sina kunder och kollegor, runt 200 personer. Det ska vara mingel, middag och till kaffet ska jag uppträda. Det ska finnas scen, ljud, ljus och en diskjockey är inhyrd för att spela senare under kvällen. Det låter som ett ganska bra gig, och vi skakar hand.

Jag skall vara på scen vid 20:00 och jag minns att jag kommer dit strax efter sju, med gott om tid på mig tycker jag.

Fotograf: (Kommer småspringande, stressad och flåsande på ett sätt som mest fick mig att tänka på mössen i Askungen) Var har du varit?

Jag: Ja, jag ska ju börja klockan åtta.

Fotograf: Nej! Klockan sju!

Jag: Nej, åtta var det sagt.

Fotograf: Nej! Sjuuuuuueee-e-e-e!

Jag: (Tar fram min telefon och visar honom en mailkonversation där klockslaget 20:00 nämns tre gånger.)

Fotograf: Nej, det där kan inte stämma.

Jag: Det är du som har skrivit det.

Fotograf: Jaja, då har det blivit nåt fel. Vi måste köra nu! Alla väntar.

Jag: Okej, ja, det går väl bra. Var är ni?

Ungefär först här upptäcker jag att det är lite väl tyst i lokalen.

Fotograf: Alla är här inne.

Vi går ner längs en korridor. Lite längre bort hörs några röster och det lyser ifrån ett stort rum med kala väggar. I ena hörnet står ett bord med en skål med chips, en skål med jordnötter och en skål innehållande vad jag gissar är bål samt några plastmuggar.
Det finns ingen scen. Det finns inget ljus. Det finns ingen mik. Det står ett långbord uppdukat. Jag säger långbord, men det är egentligen två mindre bord som nu får tjänstgöra som ”ett större”. I varje hörn av lokalen står 1-2 människor. Totalt 9 personer, inklusive fotografen, hans fru och jag. Bakom en dator vid bålbordet sitter fotografens nämnda fru och rattar Spotify.

Det visar sig att den ”firmafest” som jag har kommit till är en reklamkväll där den här fotografen och hans tjänster är i fokus, snarare än själva ”festandet”. Han har, mycket riktigt, skickat ut över 200 inbjudningar. Av dessa så kom alltså 6 stycken. Det är således inte människor som jobbar eller har jobbat tillsammans med honom.Det är 6 stycken representanter ifrån 6 olika företag som är där. De känner inte honom och de känner inte varandra. Någon av dem.
Min arbetsgivare för kvällen ställer sig i mitten på golvet.

Fotograf: Ja, sådär! Välkomna allihopa! Vi är lite sena i tidsschemat, men så går det när vissa inte kan klockan. Nu är han här i alla fall, kvällens underhållning! Tobias Jacobsson!

Här sträcker han ut armarna åt mig, och jag tror att han i sin inre mentala film såg framför sig hur alla unisont skulle börja stampa i golvet, applådera och rulla med knytnävarna i luften. Istället är det tyst. Folk tittar på mig. Tittar på varandra. Tittar på mig igen. En man äter chips. Det hörs att han äter chips. Jag går fram och tar plats på golvet bredvid Fotografen. Han står kvar. Jag tittar på honom och först efter några sekunder så går han bort och ställer sig vid väggen.

Jag försöker skoja bort det hela. Påpeka det bisarra i situationen, men får ingenting tillbaka. Jag försöker få folk att komma närmare, att samla ihop sig i en någotsånär enad formation. Ingen är intresserad. Jag frågar någon herre var han kommer ifrån. Han svarar att han kommer från Stockholm. När jag frågar varifrån i Stockholm svarar han vänligt med bestämt.

”Nej, tack…kör din grej du, men jag vill inte vara med.”

Jag börjar långsamt att vackla in i mitt material som jag har planerat och tänker att ”Om jag bara får några skratt så kanske de mjukar upp sig lite.”
Efter två rutiner hörs chipsätarmannen igen. Efter ytterligare en hörs en viskning från en kvinna i 60-årsåldern.

”Jag förstår inte, ska det vara roligt det här?”

Hon står kvar någon minut till. Sedan lämnar hon lokalen.
De av er som aldrig har stått på en scen under såna här förutsättningar, kan antagligen inte förstå hur tyst det kan kännas i en lokal eller hur lång en sekund kan bli.
Jag ska uppträda i 30 minuter. Jag uppträder i 23.
Efteråt serveras det pastasallad med soltorkade tomater och fetaost på papptallrikar.
Hans fru spelar The Killers på Spotify.
Jag blir kvar en stund av naturliga skäl, inte nödvändiga. En äldre kvinna petar i sin papptallrik och har blivit stående tillräckligt nära mig för att känna sig tvingad att inleda någon form av konversation.

Kvinnan: Jaha, hur länge har du försökt dig på dig här då?

Jag minns faktiskt inte om jag svarade henne eller inte. Jag tror att det var en av de där gångerna som ibland kan uppstå i en konversation, där båda känner att det inte gör så mycket om båda bara fattar beslutet att backa tillbaka bandet och låtsas som att vi inte tog kontakt. Jag minns att jag tar mina saker, skakar hand med fotografen och sedan ut.
Plus minus noll.

Det här är en av de där kvällarna när jag idag önskar att jag hade haft med mig en kollega. Det hade varit ett fantastiskt minne att dela tillsammans med någon.

Share This:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *