”Han har tittat på mig sådär i två minuter nu… ska vi ringa någon?”

Det är ganska så annorlunda att arbeta med barn.
Eller ja. För många är det nog mer annorlunda att jag arbetar med barn. Nu är det inte så att jag är dålig med barn. Inte alls. Vi har ofta ganska mycket gemensamt. Barn tycker ofta om ost och Barnkanalen till exempel. Redan där har vi mycket att prata om. Men ja. Normalt sett så skulle nog de flesta säga att jag kanske inte är deras primära ”go-to” när det gäller att hitta någon att anförtro sin förstfödda sons/dotters säkerhet till. Att jag kanske inte har split-vision, så att säga.
Ni vet, den där kompetensen som föräldrar ofta utvecklar under det första året, som gör att man kan amortera, pilla bort majskrokar ur tangentbordet, ringa vårdguiden, värma bröstmjölksersättning, fredagsmysa och sjunga Babblarna. Samtidigt.
Och ja, när naturen har ordnat det så att alla ens nerver på grund av depraverad sömn, ständig stress och bristande mänsklig kontakt numera är så högsensitiva att man förvandlats till ett vandrande avsnitt ur ”Det Okända”, där man kan vakna mitt i natten och endast lägga handen mot vävtapeten för att fyllas av förnimmelsen att ens avkomma kommer bajsa om T minus 2 minuter.
Det är inte riktigt ”jag”. Jag spelar i en annan division. Till exempel så har jag aldrig har fått så mycket konstiga blickar från en partner som den där gången när jag blev påkommen med att ha varit inne på försvarsmaktens hemsida efter alla de där reklamaffischerna i tunnelbanan om huruvida ”JUST DU” kanske är rätt person för att bli kustjägare. Andra kvaliteter helt enkelt.
Med det sagt, så är jag faktiskt rätt bra på mitt jobb. Numera.
Men jag minns till exempel när jag arbetade min första dag på en förskola. Det tror jag de flesta gör, som har provat. Det var i januari, kommunalgrå väderlek och isande kallt.
Tidigare hade jag arbetat i en reception med energicentraliserande doftljus och linneförstärkta brevpapper, vilka nu istället skulle bytas ut mot doften av fullkornsskorpor, trolldeg och stjärtpuder. Alla intryck kör milt uttryckt över dig som en ångvält redan vid grinden och slår dig som en blöt lavett. Inte helt olik den där känslan på Arlanda när man kommer tillbaka i februari och välkomnas hem till den varma grötdoftande famn som är Sverige, med allt vad det innebär.
Eller hem, men ändå inte. Mer hem som i bemärkelsen av någonting man känner igen.
Den blöta mössan, ner över öronen. Tristessen. Klickbilagorna. De uppdragna axlarna. Trummorna. Stressen. Pulsen. Tillbaka till anstalten igen. Låset på dörren. En runda på gården i väntan på nästa sommar.
Nu låter det för jävla dystert, vilket det också är. Men det är också lite av charmen. Ni vet hur det är. Det där ”svenska”, som vi så gärna tror oss värna om och antar oss kunna stoltsera med.
En förskollärare sitter med sex barn runt ett bord och försöker leda ett projekt på temat ”Färg och form” inne på en avdelningen ”Kottarna” samtidigt som hon drömmer sig bort till en mindre stressig karriär som flygledare på Heathrow.
I hallen hänger de särskrivna lapparna om barnens ”Vinter kläder”, det stundande ”Föräldra mötet” eller en mer eller mindre passiv aggressiv uppmaning om att lämna in ”lov anmälningarna”, beroende på vilken gång i ordningen den har formulerats.
Jag minns att jag blir tilldelad ett skåp. Jag får på mig ett par täckbyxor med Stockholms Stads logotyp på och befinner mig strax ute på gården, där det är full aktivitet.
Det byggs snögubbar. Det hackas i den bottenfrusna sandlådan med krattan och hinken från Fisher Price. Barnen, de äldre, står grupperade som kriminella gäng innanför murarna. Någon byter en spade mot en insmugglad Happy Meal-figur, någon slår sig, någon golar till vakten. Sverige.
Efter mindre än trettio minuter på kommer en kollega, som jag senare får veta heter Therese, gående rakt emot mig. I händerna har hon ett barn som hon räcker över till mig där jag står.

Therese: Det här är Nova-Lee! Hon har kackat.

Nova-Lee är runt två år, har bävernylon från Polarn och Pyret och av hennes kroppsspråk att döma så är hon ungefär lika nöjd med livet som den där gäddan jag fångade på kollo sommaren -95. Det är mina referenser.
Jag tror att jag såg ut ungefär som Officer Gordon när han som av en slump hamnar framför ratten i Batmobilen för första gången.
Jag tar emot henne med utsträckta armar och sedan ja, blir jag stående där, med en skrikande tvååring på armlängds avstånd och vet, ja, ingenting. Jag tittar på Nova-Lee. Hon tittar på mig.

Therese: Jamen! Gå I-N med H-E-N-N-E!

In genom dörren med min nyvunna fångst. Koden är, som på alla förskolor i Svealand, de fyra sista siffrorna i telefonnumret. Sedan in i värmen med Nova-Lee vispande som en utombordsmotor i armarna. En barnskötare står vid ett av skötborden med Bepanthen upp till armbågarna, andas i fyrkant och baddar svettblandat adrenalin ur sin egen panna med tvättlappar samtidigt som Wilgot, Ellis och Destiny hänger som danska festivalbesökare i hennes klänning.
Eftersom jag inte riktigt visste vad som förväntades av mig i den här situationen, bestämde jag mig helt enkelt för att ta en chansning. Jag går försiktigt fram till kvinnan vid bänken och kopplar på mitt allra mest avslappnade leende. Hennes blick möter min där jag står klistrad vid dörrkarmen med mitt sprattlande byte.

Jag: Ja. Ehm. Det här är Nova-Lee. Hon har kackat.

Kvinnan tittar på mig som om jag precis bett henne hjälpa mig flyga in tre hekto amfetamin i stolgången, för att hon är en så bra kollega. Jag förstår rätt snart på hennes minspel att det är ganska exakt är vad som inte kommer att hända.
Nu vet jag inte vad ni tänker, men det är få saker som är så omvälvande som de där första dagarna när man börjar arbeta med barn. För det första så vill man såklart uppträda som att det faller sig helt naturligt för en att stå med ett naket barn som man inte har någon som helst relation till och dennes avträde långt upp till skulderbladen vid ett skötbord i Midsommarkransen. Dels det. Men såklart så är det också helt omöjligt. Och ja. För det andra så medför den kvinnliga anatomin och dess hudflikar att varje blöjbyte som involverar flickor mer eller mindre kräver tops, pannlampa och 3 säsonger av CSI innanför västen för att lyckas.
Numera är jag rätt bra på att byta blöjor. Eller ja. Jag har ätit ganska mycket på Subway. Frågar man de som haft oturen att se mina beställningar av Spicy Italian, så håller de nog med om att det inte faller utanför all rimlighet att använda sig av deras inslagningsteknik i rent utbildningssyfte. Nåväl. Efter 18 minuter, tre vändor med dusch, två paket tvättlappar och ungefär fjorton variationer på temat kring vad och vilka som kan åka runt, fara hit och dit och brumma på en buss så kommer vi i alla fall till någon form av avslut.

Therese: Går det bra?

Jag: (Wrappar up vad som verkar vara en ganska så nöjd Nova-Lee) Jodå. Det går kanon!

Therese: Fick du på hennes body också?

Jag: (Helvete!!!) Jadå. Den är på G. (Letar febrilt efter någonting som ser ut att kunna kallas för body.)

Therese: Vad bra, för Embla och Idun på väg in till dig och behöver byta. De är tvillingar, men Idun har molusker.

Så. Ja. Om jag blir väldigt tyst på en märkligt sätt numera under en arbetsintervju när någon undrar:
”Såå….Du har arbetat inom förskolan, men hur hanterar du stress på en arbetsplats?”

så är det nog mest för att jag försöker förstå frågan. Det är vad jag försöker säga.

Share This:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *