Om att koka den perfekta chilin

Det är första gången på månader som jag vaknar upp utan att vara rädd.
Jag märker det inte till en början. Ljudet som slår emot mina trumhinnor är ljudet av henne, diskandes i mitt kök. Hon har vaknat en kvart innan mig och ja, trots att vi somnade först framåt tre och trots att hon snarkat hela natten, så står hon där nu, halvnaken och sköljer upp tallrikarna efter gårdagens middag under rinnande vatten. Som ingenting. Som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Kvar ligger jag och är inte rädd längre. Tidigare så har situationer som den här alltid skrämt mig något ofantligt. Det låter kanske konstigt, men ja. Det har att göra med det där med val, förstår ni. Lite som att göra den perfekta chilin.
Tricket handlar först och främst om att välja rätt sorts öl att koka chilin i. Sedan om det där med att våga välja bacon istället för salt och sist men inte minst så handlar det om att låta köttet koka länge. Riktigt länge. Hur länge är svårt att svara på exakt, men uppskattningsvis så lång tid det krävs tills dess att köttet självmant hoppar upp ur grytan, krigsmålar sig själv i pannan och tittar upp på dig som William Wallace gör i slutscenen av Braveheart samtidigt som det vrålar ”FREEEEEDOM!!!”. Det brukar vara lagom.

Det jag försöker säga är att bra val handlar också, förutom om att välja, om uthållighet. Om att inte fega ur, om hängivenhet och om att våga tro på någonting. Att lita på en magkänsla, även om det är läskigt, även om det gör ont och även om det tar tid. För bra saker tar tid. Som chili.

Okej. Såhär då. Om det går några veckor mellan varven, så brukar det förr eller senare dyka upp som en fråga i mailen. Folk som frågar mig varför jag inte skrivit här på länge.
”Du har inte skrivit något på sistone? Ska du inte…?” och så vidare.
Det gör mig glad att ni gör det. Det är skönt att vara saknad. Även om jag stundtals kanske inte riktigt förstår vad ni menar att ni ”saknar”. Jag har aldrig haft något bra svar till er heller, ni som har frågat. Inget bättre än att jag tror att det handlar om rädsla. Och återigen; om val. Och om hur val alltid har gjort mig rädd. Egentligen så tror jag att det är grunden till de allra flesta depressioner i det här landet. Tvångströjan av att hela tiden behöva fatta beslut, ta ställning och veta var man står när det blåser. Rädslan att välja fel och frågorna kring vart det valet i så fall leder en. Att den rädslan kan paralysera oss, så till den grad att vi undviker att välja till vilket pris som helst. Att den känslan kan bo i våra bröst i tio månader eller längre, ända tills dess att vi glömt bort hur det känns att vakna upp utan den.

Skrivande består inte av någonting annat än just det; att göra val. Skrivandet är i sin natur våldsamt, i den bemärkelsen att det alltid finns en måltavla.

Så fort vi gläntar på dörren till det där som ingen annan har tagit del av, så riskerar vi att skada varandra – eller oss själva. Det är därför priset på ärlighet stiger, och valutan för tystnad devalverar. För att den kostar mindre, och äventyrar inget. Därför är ovissheten, med sina obesvarade frågor och prokrastinerade åtaganden, så varm och så trygg. Tror jag. Som svar på frågan om varför man blir rädd och kallsvettig över att det står någon och diskar i köket när man vaknar, så kanske det handlar om just det; rädslan över att man kan göra illa sig själv eller andra, helt enkelt genom att göra fel val.

2016 var fruktansvärt på de flesta sätt. Så kan vi väl säga. Det är ett nytt år och jag kommer försöka fokusera mindre på oron över alla de där valen som drog ner mig på knä under förra året och mer på tron att bra saker tar tid.

Därför hänger jag mig åt att binga alla Harry Potter-filmerna och äta mig igenom andra lagret på Aladdinasken. Åt att våga lägga en hel dag på att koka den perfekta chilin och åt att trollbindas av ljudet av henne, diskandes i mitt kök. Utan att bli rädd.

Share This:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *