Vi borde sätta oss ner och prata om det här

Ja. Alltså. Jag säger inte att det är tortyr. Inte alls. Men.
Om ni någon gång har haft att göra med en kommunal verksamhet och tänkt att det ibland verkar vara lite ”trögjobbat”, så är det lite som Basil Fawlty sa:

”You ponce in here, expecting to be handwaited on hand and foot while I’m trying to run a hotel here! Have you any idea of how much there is to do?”

Låt mig förklara.
Det finns inom svensk kommunal verksamhet någonting som kallas för ”mötestid”. Det är ett magiskt ord, som ger de flesta som arbetar inom skola någonting vått och lite drömskt i blicken. Pröva själva att använda detta emot dem, så får ni se hur kraftfullt det är.

Om ni någon gång befinner er i en konflikt med någon som arbetar på en skola; pröva då att helt enkelt titta personen ifråga ömt i ögonen och föreslå att ni ska ta ett ”möte” och ”prata om det”, så lovar jag att ni snart har funnit en vän för livet och det är faktiskt inte helt omöjligt att vederbörande till och med är villig att lova bort sin förstfödda son eller dotter till dig.
M-Ö-T-E-S-T-I-D. Glöm det inte.

Men ja, samtidigt är det ju inte riktigt så enkelt. Möten måste ju som bekant också innehålla någonting som man kan prata om och där, som lök på laxen, så råkar det – som av en händelse – vara så att den svenska skolan excellerar. Läroplaner, Styrdokument, Trygghetsenkäter, Handlingsplaner, Tertialrapporter, Brukarundersökningar, Verksamhetsplaner, Terminsutvärderingar, Verksamhetsbeskrivningar, Projektsammanfattningar, Arbetslagsbeskrivningar, Medarbetarenkäter, Powerpoint-presentationer och Krismöten om årets vinterkräksjuka. För att nämna ett par möjliga mötespunkter.

Vi ska bena upp det lite. Överst av allt finns alltså läroplanen. Den är lite som dödsstjärnan. Alla beslut går igenom den och den är i princip grunden till allting som försiggår på en skola idag. I den finns svaren på alla frågor som någonsin har formulerats. Allt från vilken undervisning som skall bedrivas i ett klassrum till kartan över Batmangrottan till hemligheten bakom en lyckad soufflé. Det är sedan länge känt inom svensk skola att det inte finns någonting som någonsin har skrivits i någon bok över huvud taget, som inte redan finns bättre formulerat i Läroplanen ifrån 2011. Tage Danielsson, Doris Lessing, August Strindberg, Ernest Hemingway och Elsie Johansson lär ha vigt sina liv åt att skriva böcker, utan att någonsin ens komma i närheten av den grace och espri som ”Lgr 11” förmedlar, och blev senare galna på kuppen.

Såhär då. Om lärare någon gång bytte bransch och fick för sig att börja producera film istället, så skulle karaktären Biff i del två av Tillbaka till Framtiden inte ha kommit tillbaka till 1980-talet med en sportkalender. Nej, han skulle komma tillbaka med Läroplanen för förskolan och grundskoleklassen ifrån 2011. Resten hade varit historia.

Utifrån den här läroplanen utformar man sedan styrdokument, verksamhetsplaner och arbetslagsbeskrivningar som skall gälla för den skola som man vill undervisa. Exakt vad som är skillnaden mellan de tre olika dokumenten i praktiken är det än så länge ingen livs levande människa som vet, men det talar man väldigt tyst om.

Det finns en sägen om en intet ont anande lärarstudent på en lågstadieskola i Bro i mitten av 90-talet, som någon gång under en sex timmars lång föreläsning med efterföljande gruppdiskussioner på temat ”Verksamhetsplanen och dess styrkor som implementering i den pedagogiska dokumentationen”, lär ha ställt den smått bisarra frågan:
”Men för helvete! Men har vi inte gjort E-X-A-K-T det här en gång redan?!”.
Man enades helt enkelt om att slå ihjäl honom där och då, på fläcken.

Efter att ha skrivit om, reviderat och haft möten om dessa dokument så brukar det vara dags för jullov. Sedan sätter man igång och börjar bedriva en verksamhet. En verksamhet till stor del består av att sex gånger i veckan samlas för att dricka kaffe och utforma nya dokument som utvärderar hur man sköter sitt arbete enligt de här dokumenten i förhållande till rapporterna ifrån det förra mötet. Sedan görs dessa om till någon form av Powerpoint-presentation, kring vilken man samlas och skriver en redogörelse, som sedan mailas ut till alla anställda i enheten för att slutligen ha ett nytt möte där man jämför och tittar på vad andra människor har skrivit i sina rapporter och sina Powerpoint-presentationer inom respektive enhet.
Allt det här sammanställs sedan i en verksamhetsberättelse, som man senare utvärderar och skriver en rapport på, enligt ovan.

Ja, jag har alltså haft planeringsdag på jobbet. Så nej. Jag säger alltså inte att det är tortyr. Inte alls. Jag säger bara att det inte är en helt omöjlig tanke att Jan Björklund tillsammans med Skolverket tog en liten inspirationsresa till Guantanamo för en sisådär 10 år sedan och bara:

”Ah, jag förstår. Ni kedjar alltså fast dem med pianotråd genom knäskålarna och lirar monotona högpitchade ljudslingor under stroboskop i fjorton timmar? Ja, alltså. Jag hör ju vad ni säger och allt, men det känns som att det…saknas någonting. Jag tror vi kan bättre än så.”

Det är vad jag säger.

Share This:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *