Den äldre tanten

Det finns en äldre tant i min byggnad. Vi kan börja där. Vi kan också börja med att kalla henne för Siv, eftersom det låter lite trevligare än att bara kalla henne för ”den äldre tanten”. Och ja. Jag tänker att det här kanske kan vara ett tillfälle att prata lite grann om Siv.

Såhär. Jag sover oerhört djupt. Jag menar, på ett sådan där sätt som rätt ofta har ställt till problem för mig. Djupt så att alla som har velat spendera en natt i samma rum som mig måste utrusta sig med manometer och dykarklocka. Så djupt. Det är inte vackert. Men ja. Jag somnar fort och jag sover djupt. Min far är likadan och jag har ofta fått höra att det är lika mycket en välsignelse att ha sin nattsömn som att det är en förbannelse för alla i ens närhet.

Det här har resulterat i att medmänniskor, partners och grannar både har bankat på min dörr och skrivit ett imponerande antal arga lappar under åren med mer eller mindre hotfulla instruktioner kring hur en väckarklocka egentligen bör användas.

Under åren så har lösningarna på det här varierat. Numera ställer jag datorn som alarm, ofta med någonting av Slayer eller den mest högpitchade melodi jag kan hitta. Sedan ställer jag min mobil med 3-4 alarm i varierande ringsignaler. Och ja. Jag tänkte bara klargöra den biten först, innan vi nu går in på Siv.

Just incidenten med Siv hände för ganska exakt tre år sedan när jag kom hem ifrån jobbet. Jag minns att det var kallt, mörkt och så tyst som det bara kan bli under en tjock snömatta i februari. Jag minns hur jag traskar vägen från tunnelbanan fram till min gata och hinner inte mer än sätta nyckeln i porten förrän jag hör en melodi ekande i trappuppgången som jag känner igen. Det tar ungefär två sekunder innan jag lyckas förstå att ljudet kommer inifrån min egen lägenhet och att melodin i själva verket är den ifrån min väckarklocka.

Tydligen så har jag alltså snoozat mitt alarm när jag klivit upp den här morgonen, följt av att inom loppet av 10 minuter ha fått på mig kläderna och rusat ut genom dörren för att bege mig iväg till jobbet. Som man gör. Och ja. Nu tillhör ju majoriteten av mina grannar den där kategorin människor som också har ett arbete att gå till under dagarna. De flesta alltså.
För Sivs del däremot, så hade den här dagen inneburit att hon och hennes man, i egenskap av glada pensionärer, från klockan 06:50 hade fått avnjuta en ungefär 660 minuter lång version av Jingle Bells fram tills klockan 17:50. De var, milt uttryckt, förbannade.

På dörrmattan i hallen låg en utriven sida ur ett skrivblock som med blå kulspets undrade ”Varför jag inte öppnar dörren som F-O-L-K när man ringer på.”, ”Vad i helskotta jag sysslar med?” och en hel del utläggningar gällande huruvida jag är född igår eller inte.

Jag kom in, stängde av mitt alarm, hängde av mig mina kläder och satte mig sedan kallsvettig vid köksbordet för att fundera över vad jag skulle göra.
Till slut tog jag mod till mig , gick ut ur lägenheten och travade en trappa upp till Sivs dörr.
Jag minns att jag bara stod där i trapphuset en stund och skämdes. Andades och kände hur jag skamsvettades över handflatorna samtidigt som jag stirrade mot titthålet i Sivs rödbruna lägenhetsdörr. Som att stirra rakt in i en gevärsmynning. Sedan ringer jag på. Ringklockan tjuter med samma intensitet som gong-gongen till en boxningsmatch som precis skall börja.
Efter några sekunder hörs ett släpande av filttofflor inifrån lägenheten och kort därefter hör jag hur någon lutar sitt ansikte mot andra sidan dörren. Sedan en väsning.

”Gösta…Nu får du komma hit. Han är här nu.”

Ja. Dörren öppnades och sedan stod jag där jag stod och lät Siv och hennes man skälla ut mig tills jag inte visste vad jag hette längre. För att jag hade förtjänat det.

Varenda gång vi möttes under de nästkommande månaderna så spände Siv sin tomma, dömande blick i mig. Som om hennes ögon var två stora tallrikar med alldeles för lite mat. Varje gång så kände jag samma skam och samma svettningar längs skulderbladet som den där kvällen i februari.

Kort därefter så dog Sivs man plötsligt. Jag tror att det var någonting med hjärtat. En dag fick jag se henne sitta på sin rullator utanför porten med tre stora matkassar, skör som en fågelunge.
Hon väntade på sin son, som tydligen skulle hjälpa henne men hade fastnat i trafiken.

Jag: Hej. Hur är det?

Siv: Va?

Jag: Ja. Behöver du hjälp?

Siv: Ne-he TACK. Det behövs VERKLIGEN inte. Min son är på väg.

Jag: Okej. Jag kan ta de där annars.

Siv: Nej tack du. Det är så bra som det är!

Och sådär höll det på. Varje gång vi möttes så fnös Siv åt mig på ena eller det andra sättet. Och någonstans så kan jag inte direkt klandra henne.

När det blev jul bakade jag kakor en kväll. Jag vet inte varför, men innan jag gick och la mig så gick jag en trappa upp och hängde några stycken i en påse tillsammans med ett julkort på hennes handtag.

Nästa kväll ringde Siv på min dörr. Hon hade en chokladask i handen.

Siv: Ja. Eh. Jo. Jag fick alltså den här av min son och tänkte att du kanske har större användning av den än jag. Annars så slänger jag den bara. Jag tycker inte så mycket om nötter.

Jag vet inte vad jag vill säga med allt det här egentligen. Numera så hjälper jag Siv att bära in sina matkassar uppför trapporna. Ibland byter jag hennes lampa ovanför köksbänken. Men ja, oftast så stannar vi bara upp och pratar en stund med varandra när vi ses numera. Jag tror att hon fortfarande är rätt förbannad över det där med väckarklockan men hon har blivit den människan som jag tycker mest om, här i huset. Kanske just för att hon bad mig fara åt helvete för några år sedan.

Share This:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *