Ramadan Kareem

Varje gång jag besökt Marocko har det varit under Ramadan.
Jag reste dit för lugnet, pulsen och värmen.  Första sommaren var också den bästa.
Vi mellanlandande i Casablanca den gången. Det var tidigt i juli. Jag tror runt nio på kvällen.

Här skulle vi möta upp kvällens sista flight, som var tänkt att ta oss till vidare till Marrakech, men planet hade istället uteblivit av oförklarlig anledning.
Så ja, vi stod kvar med våra väskor i en vänthall som var så långt jag kommit, på fler än ett sätt, ifrån Sverige. En kylskåpskall sal med bänkar i massiv marmor, doften av avgaser som i ett parkeringshus, skrikande barn och ett par nersläckta caféer med jalusier. Det var allt.

I varje gathörn stod vakter, så tungt beväpnade att de såg ut att förbereda intagandet av Mordor. Dessutom hade flygturen ifrån Stockholm, förutom nervositeten, gett mig en oerhörd nikotinabstinens. Jag ville röka.

Överallt satt det förbudsskyltar. ”Nedskräpning förbjuden”, ”Rökning förbjuden” och ännu fler som jag inte riktigt förstod, men som på ett övertygande sätt ändå talade om att man nog gjorde bäst i att hålla sig ganska passiv.

Jag minns att vi slog oss ner på det kalla golvet bredvid en barnfamilj, där mamman och äldsta dottern om vartannat turades om med att försöka söva och mata de tre yngre pojkarna i familjen. Samtidigt vankade fadern i familjen, en storvuxen man med buskiga ögonbryn, av och an med händerna på ryggen mellan resväskor och plastpåsar samtidigt som han pratade högljutt och passionerat i sin mobiltelefon med vad som antingen kunde var hans bästa vän, eller hans värsta fiende.

Ankomstskyltarna är nersläckta där vi sitter. Vi kan inte språket och vet inte så mycket mer än att planet vi väntar på, skulle ha gått för 10 minuter sedan. Till slut reser jag mig och letar mig fram till en kortvuxen man som står vid, vad jag antar, är någon form av incheckningsdisk. Jag ber honom om papper och penna, vilket han såklart inte har. Med grimascher och ljud gör jag istället ett tappert försök att försöka gestikulera en rebus för den marockanska mannen utifrån ord som ”Flygplan”, ”Borta” och ”Ledsen turist”.

Efter att jag stått så ett tag, viftar den korvuxne mannen hastigt med händerna efter vad jag antar är våra pass, som han leende rycker ur handen på oss innan han lika snabbt försvinner iväg igen, bakom en stenvägg. Vi kan bara stå kvar och vänta. (Jag vet faktiskt inte om tiden någonsin går så långsamt som den gör i en vänthall i Marocko när en leende man nyss sprungit ifrån en med ens resehandlingar.)

Efter vad som känns som en evighet dyker den kortvuxne mannen upp igen. Han ler sitt bredaste leende, där han småspringande kommer emot oss med våra pass och biljetter.

– Jalas! säger han vänligt samtidigt som han pekar åt marmorbänkarna, som om han var en kypare och bänkarna en fin restaurang.
– Sorry? ursäktar jag mig.
– Jalas! utbrister han, högre och ler ännu bredare.
– But …
– Jalas! Jalas! insisterar han.

Vi vänder oss besviket om och går tillbaka till vår plats bredvid familjen på det kalla golvet igen.

Mannen har slutat skrika i sin telefon och de tre unga pojkarna har äntligen somnat. Jag vet inte hur länge vi blir sittande där.

Jag reser mig och bestämmer mig för att gå en promenad. Tar rulltrapporna upp till övervåningen och vaggar med trötta steg fram längs det hårda stengolvet i mina nyinköpta linnebyxor. På Arlanda var de lätta, vita och svala. Nu är de tunga, gråa och blöta av svett.

Efter några minuter kommer jag till en korridor som är så lång att den inte ser ut att ha något slut. Jag tar av mig sandalerna och stryker långsamt med fötterna längs de svalkande stenplattorna. Vet inte hur långt jag går. Jag vandrar planlöst med blicken fäst i min mobiltelefon ända tills jag plötsligt slår i huvudet i någonting. Jag förstår att jag måste ha gått rakt in i någon slags vägg. Jag tror att det är en vägg.

Jag vänder upp blicken ifrån telefonen och framför mig får jag se en man och en säkerhetskontroll. Jag backar ett par steg och ursäktar mig till mannen som jag precis frontalkrockat med. Han står bredbent kvar och synar mig uppifrån och ner. I båda händerna håller han en kolsvart automatkarbin. Längs höften hänger ett långt patronbälte. Eftersom jag känner ett behov av att säga någonting, som till exempel vad jag överhuvud taget har att göra där, eller åtminstone förklara varför jag precis stångat honom i bröstkorgen, bestämmer jag mig för att försöka gestikulera en rebus för min andra marockanska man för kvällen. Den här gången utifrån orden ”Cigarett”, ”Röksugen” och ”Ledsen turist”.

Mannen står mycket frågande och tittar på mig. Till slut sträcker jag ner en hand i min ficka. Mannen följer mig med blicken utan att släppa greppet om sin AK-47:a, när jag tar upp ett paket cigaretter, som jag håller upp framför honom. Han spänner ögonen i mig, innan han frågar mig någonting på arabiska. Jag rycker på axlarna. Det är under några sekunder alldeles tyst emellan oss och medans svetten rinner som smält smör längs ryggen hinner jag återigen tänka på hur långsamt tiden verkar kunna förflytta sig i det här landet. Till slut ropar mannen någonting över sin ena axel. Ifrån säkerhetskontrollen kommer ytterligare en vakt fram, med om möjligt en ännu större automatkarbin. Han ställer sig bredvid sin kollega och intar samma bredbenta position mittemot mig, i vad som nu plötsligt har börjat kännas som en väldigt trång korridor.

De båda männen pratar med varandra på språket jag inte förstår. Jag själv vågar inte röra mig. Den första mannen tar ett steg emot mig. Han släpper sitt vapen med ena handen och lägger den runt mig samtidigt som han pekar mot säkerhetskontrollen. Den piper när vi går igenom den, men utan att bry sig om det leder han mig istället vidare genom ett mörkt skynke.

Plötsligt står jag framför ett stort panoramafönster, som sträcker sig från golv till tak i hallen. Utanför ser jag flygplatsen, landningsbanan och, ännu längre bort, ljusen ifrån staden jag landat i. Soldaten tittar på mig och säger återigen någonting på arabiska. När det går upp för honom att jag inte kommer förstå, tar han istället mitt cigarettpaket ur händerna på mig. Han öppnar upp det, drar halvvägs ut en av cigaretterna och håller fram den till mig.

– Affuan! säger han med vänliga ögon.

Jag stirrar förvånat på honom, innan jag tvekande tar cigaretten och för den till munnen. Tänder den utan att lämna honom med blicken. Han ler och nickar. Och ja. Sedan står vi där och tittar ut på flygplatsen, utan att säga ett ord till varandra. Jag röker min första cigarett sedan jag kom hit. Efteråt leder han mig tillbaka till den andra sidan av skynket igen och tillbaks till den långa korridoren, där hans kollega fortfarande står lika bredbent som tidigare.
De båda männen nickar åt mig och vinkar när jag vänder tillbaka.

När jag kommer fram till vänthallen igen är det fullt av människor. Överallt släpar människor på sin packning och sina familjer för att samlas vid en av gaterna och jag förstår att vårt plan äntligen har dykt upp. En timme senare landar vi i Marrakech.

Trots att klockan är två på natten, blir vi örfilade av den fuktiga värmen när vi kliver ut ifrån flygplatsen.
Som att bli slagen i ansiktet av en varm säck.

I skogen utanför mitt fönster hemma växer hägg och blåbär nu. Här apelsinträd och lavendel så långt man ser.

Vi är så utmattade att vi nästan sover när den vänlige taxichauffören hjälper oss igenom receptionen och upp till vårt hotellrum. Klockan är strax efter tre på morgonen när vi slänger av oss väskorna i det lilla rummet. Innan han stänger dörren bakom oss, tar jag honom i hand och säger jag det enda jag lärt mig på språket jag inte förstår.

– Ramadan Kareem!

Share This:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *