Krokodil-sudd

I fredags kommer jag in i klassrummet till barnen som jag arbetar med. Det är i slutet av dagen och vi ska snart avsluta veckan. Som på en given signal, slutar alla upp med det de håller på med och allas blickar riktas istället mot mig där jag står vid dörren. De stänger igen sina böcker, lägger ner blyertspennorna och hoppar sedan raskt upp på bänkarna, där de nu sträcker upp sina armar högt över huvudet, så att de alla ser ut som levande ljus.
Sedan sjunger de ”Ja må han leva.”, som om det vore VM-final tills september-snoret rinner. Den viktigaste delen av ceremonin är att jag sedan får gå runt och blåsa ut alla ljusen, ett efter ett, så att de slocknar och alla kan sätta sig ner på sina platser igen. Sedan får jag en kudde ifrån en av tjejerna som hon har gjort. Hon berättar att nu när de går i trean har de slöjd, att det faktiskt är jätteroligt och lite svårt men att hon vill att jag ska få den ändå. Och ett krokodil-sudd. Sen blev det slutet på ”Nyckeln till frihet” av hela skiten.

Jag vill tro att man blir bättre på saker, ju äldre man blir. Det vore tryggt på något sätt ifall det fanns någon slags relativitetsteori kring just termen åldrande och perfektion.
Som att tid per automatik skulle generera visdom, klarsynthet och empati. Så trodde jag när jag var liten.
”Det där kommer du att förstå när du blir stor.”, ”När du blir vuxen kommer du att tänka annorlunda.” eller den ännu mer förminskande motsvarigheten;”Du är för liten för att veta någonting om det där.” och ”Ja, jag får göra så. För JAG är vuxen.”.

Min äldre bror fick väldigt ofta uppleva den andra sidan av det myntet. Varje gång vi slogs, vet jag.
Oftast så började det med att jag bet, rev, slet eller retade upp honom tills han briserade, bara för att sedan springa och gömma mig bakom närmsta målsman. Bakom låren av min förmanande mamma kunde jag sedan på andra sidan höra min bror där han frustade, tuggade fradga, vrålade av ilska och Kalle-Anka-vevade med armarna samtidigt som min mor försökte mota bort honom. ”Johan, du är så mycket äldre. Du borde veta bättre än så här.”
Som att hans extra år över mina kom tillsammans med en förväntan om att ha närmare än jag till att vända andra kinden till och förlåta. Inte som nu, att likt en vildsint Balrog på nikotinavvänjning som spenderat de senaste två timmarna med att lyssna till Stellan och Ingers ”Övriga punkter” på bostadsrättsföreningens årsmöte, vilja se blod. Jag kan inte klandra honom. Jag var lite av ett as när jag var liten.

Utgångspunkten är den att vi utgår ifrån att med ålder så kommer vishet, vänlighet och kärlek av sig självt.
Jag vill inte vara den som gör er besvikna nu, men jag är fortfarande ett as på många sätt. Och rätt många andra vuxna med mig. Ålder har, i vart fall för mig, inte inneburit vare sig mognad eller vishet.
Jag sitter hemma och scrollar igenom Facebook-feeden på morgonen. Kaffe och snus för att se vad som har hänt idag och så vidare. Riktad reklam som berättar för mig vad jag googlade på igår. En bekant är irriterad över att det inte finns könsseparerade hundrastgårdar i området där hon bor. En annan liknar personerna som inte håller med honom i en politisk diskussion vid lobotomerade idioter. Jag tänker på hur jag alldeles nyss hörde en vuxen kvinna prata om barnen hon arbetar med som defekta IKEA-möbler, istället för som människor.
Kaffet är kallt och jag fryser lite. Försöker motivera mig själv till att ta mig ut i allt det där.

Så ja. Jag har fyllt år. Tack alla ni som gratulerade mig. Ni var fantastiska. Jag är bara inte helt övertygad om att vare sig jag eller andra blir särskilt mycket klokare med åren av oss själva.
Jag fyller på en ny kopp med kaffe och tänker på hur jag lär mig mer om vad det innebär att vara ”vuxen” av barnen i det där klassrummet jag arbetar i, än på väldigt många andra ställen.
Så kan man säga. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Share This:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *