Samtidigt som många killar fick sin första kyss den där kvällen så fick tjejerna, av en förklarlig anledning, sin första besvikelse.

När jag var nio år gammal åkte jag på kollo för första gången. Det skulle bli fem somrar totalt.
Utslussad i Sankt Annas skärgård via buss och färja, två veckor om året i juni.

Jag minns tvåkilos gäddor, doften av gummistövlar och ett hus där det spökade. Jag minns hur jag, precis som alla andra, blev förälskad i flickorna som var tre år äldre, hade  hål i öronen och pojkvänner i Stockholm. En kväll när de var på väg tillbaka ifrån bastun satt vi pojkar i fönstret och tittade efter dem, där de gick på led i sina morgonrockar med arg-arg-argaste Liselott i täten tillbaka till sina sovsalar. Ingen av oss visste nog varför vi satt där i fönstret och tittade, men jag minns att jag låg vaken hela den natten.

Jag minns Stefan som bodde ensam med sin pappa någonstans utanför Stockholm. En kväll, när vi låg i hans säng och läste, berättade han att farsan hade slagit honom. Jag förstod aldrig varför han lät så stolt när han berättade det. Stefan var större än oss andra. Inte äldre, bara större. Han kissade på bastuaggregatet en kväll och sedan fick killarna inte basta mer på hela sommaren. Det var det.

Jag minns Peter som fick en fästing på pungen och jag minns hur Anna, den av fröknarna som vi redan där och då som nioåriga pojkar kände igen som det vackraste vi någonsin sett, oturligt nog också var den enda som var betrodd med att plocka bort dem. Jag minns hur Anna tog sin vita låda med det röda korset under ena armen, och Peter under sin andra. De blev kvar inne på hennes rum i vad som kändes som en oändlighet medan vi andra väntade på trappan utanför, ståendes på bakbenen som flinande hyenor och försökte titta in. När de kom ut igen var Peter oöverträffat generad. Anna drog honom till sig, pressade hans rödblommiga ansikte in mellan sina bröst i en varm kram och sa att han varit duktig. Vi retade honom hela sommaren för det, omåttligt avundsjuka.

Och jag minns discot i båthuset, den sista kvällen. Jag minns den pulserande nervositeten som slet i oss under hela eftermiddagen, som ett plötsligt utbrott av springmask i barackerna. Ifrån killarnas sovsal kunde vi höra tjejerna fnissa, skratta och spela musik medan de gjorde sig redo för kvällen. Jag minns att vi la örat mot väggen och lyssnade till deras röster på ett sätt som jag numera bara lyssnar till musik som jag tycker om.

När klockan slog åtta tågade vi ner längs stigen till sjön, i samlad trupp. Mattias, min bäste vän som jag lärt känna under de här två veckorna, hade t-shirt och sin nya draglåda med sig under armen. Man kan väl säga att flera av oss inte riktigt visste vad som förväntades av oss den här kvällen.

Discot hölls alltid i det lilla rödmålade båthuset, nere vid vattnet. Runt i en ring växte nässlor och blåbär och man sa att huggormar simmade i vattnet nedanför, vilket gjorde att ingen någonsin vågade bada där. Jag minns röda papperslyktor, lukten av en rökmaskin och en gisten trappa upp till det mest förbjudna jag kunde föreställa mig. En timme senare stod de på dansgolvet, tolv par blandade 80-talister. Svettiga händer, plastmugg med popcorn i den ena, sin respektives midja i den andra.

Stefan och Madde hade blivit tillsammans redan andra kvällen och var de stoltaste av dem alla. I bastakten av Gyllene Tider stod de och girigt utforskade varandra, som två cirkusormar. Vi andra höll oss klistrade i hörnet och dolde vår avundsjuka genom att fnissa, fascineras och hetsäta dillchips till naturfilmen som spelades upp framför oss. Samtidigt som många killar fick sin första kyss den där kvällen så fick tjejerna, av en förklarlig anledning, sin första besvikelse. Tjejerna läste Jane Austen från pärm till pärm, killarna ”Fantomen” och ”Sune”. Ibland tänker jag fortfarande på dem. Undrar var de är idag, om de har män, fruar och barn. Jag undrar om de vet att det är så här jag minns dem.

Katja, en polsk flicka med tandställning och delfinörhängen,  satt på en av träbänkarna längs långsidan och till slut var det bara vi två kvar. Alla våra kamrater stod redan på golvet där de hade gjort Stefan och Madde sällskap. Jag minns svettiga pannor i ljuset från discokulan, jag minns kupade händer och salt under naglarna. Jag tror inte att vi någonsin hade pratat med varandra under de två veckorna vi spenderat tillsammans, men när den sista låten spelar för kvällen håller vi om varandra på dansgolvet och hon kysser mig. Hennes bepansrade tandrad river upp ett sår i min underläpp och jag minns att hon smakade popcorn. Nästa morgon åkte vi hem igen, sågs inte på ett år. Hon skrev kärleksbrev till mig under hösten och vintern. Jag svarade aldrig.

Nästa gång vi såg varandra var på stationen nästföljande sommar. Efter halva resan kommer Katjas bästa vän gående i bussen emot mig och Mattias, där vi sitter. Hon lägger en lapp bredvid mig på sätet.

”Från Katja!”, säger hon.

Jag öppnar upp den. ”Jag gör slut! /Katja”.

Jag sjunker ner i sätet och tittar ut genom bussfönstret, lutar kinden mot det varma glaset och blundar. Efter en liten stund petar Mattias mig i sidan. Han vill visa mig något. Han öppnar högtidligt ytterfacket i sin blåa sportbag utan ett ord, och där i ytterfacket ligger den.

En alldeles ny draglåda.

Share This:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *