• Ja. Jo. I teorin.

    Jo. Visst. I TEORIN hade jag kunnat välja att inte göra någonting. Men jag kunde OCKSÅ välja att köpa 20 polkagrisar och någonstans i det valet kan vi också dela in er i ”De av er som är på min sida” och alla ni andra som slåss för Riddar Kato.

  • Hemligheten överträffar dikten

    Jag spenderar en ledig dag av sommaren på ett källarcafé i Gamla Stan.

    Jag tänker inte säga vad det heter eller var det ligger. Jag vill hålla det för mig själv. Inte för att jag tror att ni skulle ta er hit. Det gör nästan ingen. Det är heller inte viktigt. Men det är lite som de där skrinen man hade när man var liten och fyllde med hemligheter som ingen fick se. Det viktiga var inte vad som var i skrinet, utan just hemligheten i sig. Hemligheten överträffar dikten. Så borde det kanske heta.
    Nästa vecka har jag hyrt en stuga. Nära till skogen och långt till grannar. Det är så det ska vara.

    Lokalen jag sitter i är nedsliten, nött och naggad i kanterna. Den påminner mer om någon form av lagerförvaring än ett café. Hopsamlade möbler, omaka stolspar, bruna bokryggar och en advokatlampa i ett av hörnen. Som om det precis har ägt rum en loppmarknad, och det här var sakerna som ingen människa hade vare sig rum eller hjärta att förbarma sig över. Bakom disken sitter en vacker medelålders kvinna och löser dagens korsord under en rakbladsvass pagefrisyr, men hennes mest tilltalande drag är nog att hon lyckas hålla sig från att rynka på näsan när jag ber om en påtår kaffe för fjärde gången.

    Går man uppför trapporna är det sommar i Gamla Stan med allt vad det innebär. Varje dag lägger båtlaster med turister till nere vid Skeppsbron, för att sedan vallas upp och ner längs Västerlånggatan i jakten på Orreforsskålar, spökvandring och 90 sorters kulglass. Så är det nu. Så var det inte då. För 150 år sedan var Sverige fattigare än de flesta afrikanska länder är idag. I gränderna utanför delades utrymmet med avfall och exkrement. Stockholms vackraste vatten, Riddarfjärden, var på den tiden den plats där man tömde sina latriner. Under sommarmånaderna blev stanken av sopor och avföring så påtaglig att de som hade råd valde att fly ut ur staden, till ett hus på landet. Därav ordet ”sommarställe”. Så var det då. Så är det inte nu. Idag dricker vi Rosé nere vid kajen och drömmer om att flytta hit.
    Mycket förändras och allt är i rörelse. Hela tiden.

    Jag har hyrt en stuga. Nära till skogen och långt till grannar. Sa jag det?
    Mycket ska göras i höst. Saker ska falla på plats. Fast ja. Det gör de vare sig man vill det eller inte. Som gravitation.
    Men nu är det sommar. En sak i taget. Ta en glass. Det finns 90 sorter att välja mellan. Läs en bok. Ring en vän och fråga ifall ni inte ska dricka en öl någonstans nere vid vattnet.
    Ta inte livet så allvarligt. Det är det ändå.

     

  • 9 nya böcker

    Så, här kommer lite reklam.
    Den senaste veckan har jag arbetat med att läsa in ytterligare nio av Petrus Dahlins fantastiska böcker om Kalle Skavank.
    Petrus är en underbar författare som jag har haft turen att få lära känna genom det här arbetet.
    Historierna om Kalle och hans kusin Dilsa är spännande, läskiga, varma och sprängfyllda med färgstarka karaktärer.
    Det här är ett av de roligaste jobben jag har gjort på länge och jag är riktigt stolt över att ha fått vara en del av det.
    Jag hoppas att ni också kommer att tycka om dem framåt oktober, då de släpps på Storytel.
    Nu tar vi semester!

  • Det här med att läsa SMS lite för snabbt

    SMS-konversation, som jag kanske läste lite slarvigt:

     

    ”Precis handlat klart allt. Lite stressad. Fick väja ett rådjurskid.”

     

    ”Wow…nice. Ska bli gott med grillat till helgen!”

     

    ”Alltså. Nej. V-Ä-J-A! Inte V-Ä-L-J-A!”

     

    ”Oj. Ja. Ignorera det där.”

  • Ramadan Kareem

    Varje gång jag besökt Marocko har det varit under Ramadan.
    Jag reste dit för lugnet, pulsen och värmen.  Första sommaren var också den bästa.
    Vi mellanlandande i Casablanca den gången. Det var tidigt i juli. Jag tror runt nio på kvällen.

    Här skulle vi möta upp kvällens sista flight, som var tänkt att ta oss till vidare till Marrakech, men planet hade istället uteblivit av oförklarlig anledning.
    Så ja, vi stod kvar med våra väskor i en vänthall som var så långt jag kommit, på fler än ett sätt, ifrån Sverige. En kylskåpskall sal med bänkar i massiv marmor, doften av avgaser som i ett parkeringshus, skrikande barn och ett par nersläckta caféer med jalusier. Det var allt.

    I varje gathörn stod vakter, så tungt beväpnade att de såg ut att förbereda intagandet av Mordor. Dessutom hade flygturen ifrån Stockholm, förutom nervositeten, gett mig en oerhörd nikotinabstinens. Jag ville röka.

    Överallt satt det förbudsskyltar. ”Nedskräpning förbjuden”, ”Rökning förbjuden” och ännu fler som jag inte riktigt förstod, men som på ett övertygande sätt ändå talade om att man nog gjorde bäst i att hålla sig ganska passiv.

    Jag minns att vi slog oss ner på det kalla golvet bredvid en barnfamilj, där mamman och äldsta dottern om vartannat turades om med att försöka söva och mata de tre yngre pojkarna i familjen. Samtidigt vankade fadern i familjen, en storvuxen man med buskiga ögonbryn, av och an med händerna på ryggen mellan resväskor och plastpåsar samtidigt som han pratade högljutt och passionerat i sin mobiltelefon med vad som antingen kunde var hans bästa vän, eller hans värsta fiende.

    Ankomstskyltarna är nersläckta där vi sitter. Vi kan inte språket och vet inte så mycket mer än att planet vi väntar på, skulle ha gått för 10 minuter sedan. Till slut reser jag mig och letar mig fram till en kortvuxen man som står vid, vad jag antar, är någon form av incheckningsdisk. Jag ber honom om papper och penna, vilket han såklart inte har. Med grimascher och ljud gör jag istället ett tappert försök att försöka gestikulera en rebus för den marockanska mannen utifrån ord som ”Flygplan”, ”Borta” och ”Ledsen turist”.

    Efter att jag stått så ett tag, viftar den korvuxne mannen hastigt med händerna efter vad jag antar är våra pass, som han leende rycker ur handen på oss innan han lika snabbt försvinner iväg igen, bakom en stenvägg. Vi kan bara stå kvar och vänta. (Jag vet faktiskt inte om tiden någonsin går så långsamt som den gör i en vänthall i Marocko när en leende man nyss sprungit ifrån en med ens resehandlingar.)

    Efter vad som känns som en evighet dyker den kortvuxne mannen upp igen. Han ler sitt bredaste leende, där han småspringande kommer emot oss med våra pass och biljetter.

    – Jalas! säger han vänligt samtidigt som han pekar åt marmorbänkarna, som om han var en kypare och bänkarna en fin restaurang.
    – Sorry? ursäktar jag mig.
    – Jalas! utbrister han, högre och ler ännu bredare.
    – But …
    – Jalas! Jalas! insisterar han.

    Vi vänder oss besviket om och går tillbaka till vår plats bredvid familjen på det kalla golvet igen.

    Mannen har slutat skrika i sin telefon och de tre unga pojkarna har äntligen somnat. Jag vet inte hur länge vi blir sittande där.

    Jag reser mig och bestämmer mig för att gå en promenad. Tar rulltrapporna upp till övervåningen och vaggar med trötta steg fram längs det hårda stengolvet i mina nyinköpta linnebyxor. På Arlanda var de lätta, vita och svala. Nu är de tunga, gråa och blöta av svett.

    Efter några minuter kommer jag till en korridor som är så lång att den inte ser ut att ha något slut. Jag tar av mig sandalerna och stryker långsamt med fötterna längs de svalkande stenplattorna. Vet inte hur långt jag går. Jag vandrar planlöst med blicken fäst i min mobiltelefon ända tills jag plötsligt slår i huvudet i någonting. Jag förstår att jag måste ha gått rakt in i någon slags vägg. Jag tror att det är en vägg.

    Jag vänder upp blicken ifrån telefonen och framför mig får jag se en man och en säkerhetskontroll. Jag backar ett par steg och ursäktar mig till mannen som jag precis frontalkrockat med. Han står bredbent kvar och synar mig uppifrån och ner. I båda händerna håller han en kolsvart automatkarbin. Längs höften hänger ett långt patronbälte. Eftersom jag känner ett behov av att säga någonting, som till exempel vad jag överhuvud taget har att göra där, eller åtminstone förklara varför jag precis stångat honom i bröstkorgen, bestämmer jag mig för att försöka gestikulera en rebus för min andra marockanska man för kvällen. Den här gången utifrån orden ”Cigarett”, ”Röksugen” och ”Ledsen turist”.

    Mannen står mycket frågande och tittar på mig. Till slut sträcker jag ner en hand i min ficka. Mannen följer mig med blicken utan att släppa greppet om sin AK-47:a, när jag tar upp ett paket cigaretter, som jag håller upp framför honom. Han spänner ögonen i mig, innan han frågar mig någonting på arabiska. Jag rycker på axlarna. Det är under några sekunder alldeles tyst emellan oss och medans svetten rinner som smält smör längs ryggen hinner jag återigen tänka på hur långsamt tiden verkar kunna förflytta sig i det här landet. Till slut ropar mannen någonting över sin ena axel. Ifrån säkerhetskontrollen kommer ytterligare en vakt fram, med om möjligt en ännu större automatkarbin. Han ställer sig bredvid sin kollega och intar samma bredbenta position mittemot mig, i vad som nu plötsligt har börjat kännas som en väldigt trång korridor.

    De båda männen pratar med varandra på språket jag inte förstår. Jag själv vågar inte röra mig. Den första mannen tar ett steg emot mig. Han släpper sitt vapen med ena handen och lägger den runt mig samtidigt som han pekar mot säkerhetskontrollen. Den piper när vi går igenom den, men utan att bry sig om det leder han mig istället vidare genom ett mörkt skynke.

    Plötsligt står jag framför ett stort panoramafönster, som sträcker sig från golv till tak i hallen. Utanför ser jag flygplatsen, landningsbanan och, ännu längre bort, ljusen ifrån staden jag landat i. Soldaten tittar på mig och säger återigen någonting på arabiska. När det går upp för honom att jag inte kommer förstå, tar han istället mitt cigarettpaket ur händerna på mig. Han öppnar upp det, drar halvvägs ut en av cigaretterna och håller fram den till mig.

    – Affuan! säger han med vänliga ögon.

    Jag stirrar förvånat på honom, innan jag tvekande tar cigaretten och för den till munnen. Tänder den utan att lämna honom med blicken. Han ler och nickar. Och ja. Sedan står vi där och tittar ut på flygplatsen, utan att säga ett ord till varandra. Jag röker min första cigarett sedan jag kom hit. Efteråt leder han mig tillbaka till den andra sidan av skynket igen och tillbaks till den långa korridoren, där hans kollega fortfarande står lika bredbent som tidigare.
    De båda männen nickar åt mig och vinkar när jag vänder tillbaka.

    När jag kommer fram till vänthallen igen är det fullt av människor. Överallt släpar människor på sin packning och sina familjer för att samlas vid en av gaterna och jag förstår att vårt plan äntligen har dykt upp. En timme senare landar vi i Marrakech.

    Trots att klockan är två på natten, blir vi örfilade av den fuktiga värmen när vi kliver ut ifrån flygplatsen.
    Som att bli slagen i ansiktet av en varm säck.

    I skogen utanför mitt fönster hemma växer hägg och blåbär nu. Här apelsinträd och lavendel så långt man ser.

    Vi är så utmattade att vi nästan sover när den vänlige taxichauffören hjälper oss igenom receptionen och upp till vårt hotellrum. Klockan är strax efter tre på morgonen när vi slänger av oss väskorna i det lilla rummet. Innan han stänger dörren bakom oss, tar jag honom i hand och säger jag det enda jag lärt mig på språket jag inte förstår.

    – Ramadan Kareem!

  • Avtal

    Jag minns hur jag alltid låg tryckt med örat mot min mammas varma mjuka mage i hennes säng när vi lyssnade på Margaretha Krooks inläsning av Eva Bexells ”Prostens barnbarn”. Om och om igen. Så många söndagsmornar att jag idag fortfarande kan alla böckerna utantill. Ord för ord.
    Ja. Ljudböcker har alltid varit speciella för mig. De blev min ingång till att själv en dag börja läsa och söka mig till fler sagor och fler berättelser.  Det stora i att bli trollbunden av den små nyanserna. Som när man hör Ernst-Hugo Järegårds emfas i ”Kalle och Chokladfabriken” för första gången, Allan Edwalls genialitet i ”Nalle Puh” eller glädjen i Anders Jacobssons alla böcker om Sune. Jag tror att det var där någonstans som jag lärde mig att älska orden, språket och berättandet.
    Ända sedan jag sökte mig till Teaterhögskolan, så har jag älskat att arbeta med min röst. För några år sedan, när jag var arbetslös skådespelare,  så sysselsatte jag mig själv med att läsa in böcker jag tyckte om i en diktafon och sedan skicka iväg röstprover till alla bokförlag och producenter jag kunde komma på. Jag läste och läste. Chefen på Norstedts förlag fick en sen fredagseftermiddag ta emot min inläsning av det första kapitlet ur Arto Paasilinnas bok ”Kollektivt Självmord” tillsammans med ett alldeles för långt ansökningsbrev.
    Nu skriver jag ett avtal med samma chef och kan knappt förstå det. Jag känner mig oerhört glad och ödmjuk inför deras förtroende att låta mig få göra detta. Under våren och hösten kommer jag att läsa in samtliga av Petrus Dahlins fantastiska barnböcker om Kalle Skavank. Wish me luck.

  • Rehabilitering

    Det hela började alltså någonstans i måndags. Vår avdelning har gymnastiksalen då. Jag, en kvinnlig kollega och ett tjog barn. Och ja, innan ni dömer mig så vill jag att vi reder ut det här ordentligt.

    Man utövar alltså olika sporter i en gymnastiksal, vilket betyder att det faller under begreppet träning, vilket betyder att det är F-U-L-L-T normalt att ha träningsvärk. Eftersom man har
    T-R-Ä-N-A-T. Och ja, om vi nu ponerar att någon tre dagar senare fortfarande är nödgad att använda sig av Röd tigerbalsam, vetekudde, liniment och Ipren för att rehabilitera en uppenbar idrottsskada, så tycker jag inte att man behöver göra narr av det.

    Så om alla bara helt enkelt kan dra sitt strå till stacken här och förklara för barn att man vare sig behöver dra liknelser till ålderdomshem, erbjuda sig att ordna fram en rullator från skolsyster eller använda sig av tilltalsnamn som ”Fröken Gubbe” vid sådana här tillfällen, så kan vi alla återgå till att ha en trevlig och civiliserad vecka tillsammans.

    Killerboll är ett jävla gissel. Så kan vi säga. Tro mig, det är en djungel där ute. Förresten så får Zlatan också träningsvärk.

  • Romantiken

    Nej, okej. Visst. Vi säger väl det. Jag kan hålla med om att jag kanske inte har en, i ordets rätta bemärkelse, traditionell syn på hela den här grejen med Alla Hjärtans Dag.
    Och visst. Vi kan se den en annan kväll. Det är inte det. Jag sa bara att om man inte ens har sett trailern, så kan man faktiskt inte bara döma ut Lego Batman som bioförslag helt utan vidare.

  • Den äldre tanten

    Det finns en äldre tant i min byggnad. Vi kan börja där. Vi kan också börja med att kalla henne för Siv, eftersom det låter lite trevligare än att bara kalla henne för ”den äldre tanten”. Och ja. Jag tänker att det här kanske kan vara ett tillfälle att prata lite grann om Siv.

    Såhär. Jag sover oerhört djupt. Jag menar, på ett sådan där sätt som rätt ofta har ställt till problem för mig. Djupt så att alla som har velat spendera en natt i samma rum som mig måste utrusta sig med manometer och dykarklocka. Så djupt. Det är inte vackert. Men ja. Jag somnar fort och jag sover djupt. Min far är likadan och jag har ofta fått höra att det är lika mycket en välsignelse att ha sin nattsömn som att det är en förbannelse för alla i ens närhet.

    Det här har resulterat i att medmänniskor, partners och grannar både har bankat på min dörr och skrivit ett imponerande antal arga lappar under åren med mer eller mindre hotfulla instruktioner kring hur en väckarklocka egentligen bör användas.

    Under åren så har lösningarna på det här varierat. Numera ställer jag datorn som alarm, ofta med någonting av Slayer eller den mest högpitchade melodi jag kan hitta. Sedan ställer jag min mobil med 3-4 alarm i varierande ringsignaler. Och ja. Jag tänkte bara klargöra den biten först, innan vi nu går in på Siv.

    Just incidenten med Siv hände för ganska exakt tre år sedan när jag kom hem ifrån jobbet. Jag minns att det var kallt, mörkt och så tyst som det bara kan bli under en tjock snömatta i februari. Jag minns hur jag traskar vägen från tunnelbanan fram till min gata och hinner inte mer än sätta nyckeln i porten förrän jag hör en melodi ekande i trappuppgången som jag känner igen. Det tar ungefär två sekunder innan jag lyckas förstå att ljudet kommer inifrån min egen lägenhet och att melodin i själva verket är den ifrån min väckarklocka.

    Tydligen så har jag alltså snoozat mitt alarm när jag klivit upp den här morgonen, följt av att inom loppet av 10 minuter ha fått på mig kläderna och rusat ut genom dörren för att bege mig iväg till jobbet. Som man gör. Och ja. Nu tillhör ju majoriteten av mina grannar den där kategorin människor som också har ett arbete att gå till under dagarna. De flesta alltså.
    För Sivs del däremot, så hade den här dagen inneburit att hon och hennes man, i egenskap av glada pensionärer, från klockan 06:50 hade fått avnjuta en ungefär 660 minuter lång version av Jingle Bells fram tills klockan 17:50. De var, milt uttryckt, förbannade.

    På dörrmattan i hallen låg en utriven sida ur ett skrivblock som med blå kulspets undrade ”Varför jag inte öppnar dörren som F-O-L-K när man ringer på.”, ”Vad i helskotta jag sysslar med?” och en hel del utläggningar gällande huruvida jag är född igår eller inte.

    Jag kom in, stängde av mitt alarm, hängde av mig mina kläder och satte mig sedan kallsvettig vid köksbordet för att fundera över vad jag skulle göra.
    Till slut tog jag mod till mig , gick ut ur lägenheten och travade en trappa upp till Sivs dörr.
    Jag minns att jag bara stod där i trapphuset en stund och skämdes. Andades och kände hur jag skamsvettades över handflatorna samtidigt som jag stirrade mot titthålet i Sivs rödbruna lägenhetsdörr. Som att stirra rakt in i en gevärsmynning. Sedan ringer jag på. Ringklockan tjuter med samma intensitet som gong-gongen till en boxningsmatch som precis skall börja.
    Efter några sekunder hörs ett släpande av filttofflor inifrån lägenheten och kort därefter hör jag hur någon lutar sitt ansikte mot andra sidan dörren. Sedan en väsning.

    ”Gösta…Nu får du komma hit. Han är här nu.”

    Ja. Dörren öppnades och sedan stod jag där jag stod och lät Siv och hennes man skälla ut mig tills jag inte visste vad jag hette längre. För att jag hade förtjänat det.

    Varenda gång vi möttes under de nästkommande månaderna så spände Siv sin tomma, dömande blick i mig. Som om hennes ögon var två stora tallrikar med alldeles för lite mat. Varje gång så kände jag samma skam och samma svettningar längs skulderbladet som den där kvällen i februari.

    Kort därefter så dog Sivs man plötsligt. Jag tror att det var någonting med hjärtat. En dag fick jag se henne sitta på sin rullator utanför porten med tre stora matkassar, skör som en fågelunge.
    Hon väntade på sin son, som tydligen skulle hjälpa henne men hade fastnat i trafiken.

    Jag: Hej. Hur är det?

    Siv: Va?

    Jag: Ja. Behöver du hjälp?

    Siv: Ne-he TACK. Det behövs VERKLIGEN inte. Min son är på väg.

    Jag: Okej. Jag kan ta de där annars.

    Siv: Nej tack du. Det är så bra som det är!

    Och sådär höll det på. Varje gång vi möttes så fnös Siv åt mig på ena eller det andra sättet. Och någonstans så kan jag inte direkt klandra henne.

    När det blev jul bakade jag kakor en kväll. Jag vet inte varför, men innan jag gick och la mig så gick jag en trappa upp och hängde några stycken i en påse tillsammans med ett julkort på hennes handtag.

    Nästa kväll ringde Siv på min dörr. Hon hade en chokladask i handen.

    Siv: Ja. Eh. Jo. Jag fick alltså den här av min son och tänkte att du kanske har större användning av den än jag. Annars så slänger jag den bara. Jag tycker inte så mycket om nötter.

    Jag vet inte vad jag vill säga med allt det här egentligen. Numera så hjälper jag Siv att bära in sina matkassar uppför trapporna. Ibland byter jag hennes lampa ovanför köksbänken. Men ja, oftast så stannar vi bara upp och pratar en stund med varandra när vi ses numera. Jag tror att hon fortfarande är rätt förbannad över det där med väckarklockan men hon har blivit den människan som jag tycker mest om, här i huset. Kanske just för att hon bad mig fara åt helvete för några år sedan.

  • Me Sexting

    SMS-konversation 3 februari

    Jag: Så…hur stora? *blink*

    Hon: Ganska. Eller ja. Lagom. Vadårå?

    Jag: Mmmm…låter nice. Kan du inte visa? Skicka bild…

    Hon: Eh…nej, varför?

    Jag: Kom igen…schyssta? Underhåll mig lite på jobbet… 😛

    Hon: Du är inte frisk.

    Jag: Men vadå? Du är ju hemma nu, eller hur?

    Hon: Jaaa… Men jag ska iväg.

    Jag: Kom igen…det går snabbt.

    Hon: Suck. Okej.

    (skickar bild)

    Hon: Så…nöjd?

    Jag:  OMG!!! Du är amazing!

    Hon: Alltså… nej?

    Jag: Vill smaka!

    Hon: Du är störd. Har aldrig sett någon bli så glad över en bild på västerbottenpaj.

    Jag: Har du några på chevrésnittarna?

    Hon: Jag stänger av nu.

    Jag: Hallå???

    Hon:

    Ja men. Vafan. Hon har varit i mitt kök hela dagen för att förbereda den där festen. Och nu har hon åkt på en annan ”fest”. Och lämnat allt i kylen. Och nu sitter jag här. Och det förväntas tydligen att jag ska vara helt lugn inför det här.
    Jag menar. Vafan liksom.