• Vem fan gör så?

    Ja. Det skall alltså förberedas inför någon form av fest i helgen. Tydligen så överlät jag mitt kök som arbetsyta.
    Och det är väl okej. Antar jag. Jag hjälper gärna till. Det är inte det.
    Men ja. Nu sitter jag här, samtidigt som min kyl är fullproppad med röror, små fyllda baguetter och väldigt många saker som antingen börjar eller slutar på ”ost”.
    Skålar, byttor, hinkar, påsar. I två dagar skall de stå där. Tydligen. Fattar ni? T-V-Å dagar!
    Och som om inte det räckte, så var det sista hon sa:
    ”Just det. Det står 900 gram Västerbottenost i kylen också. Snälla, ät inte upp den.”
    Vem fan gör så, liksom?
    Jag vet inte, men det känns som att någon prövar mig här.

  • Reklam

    Okej. Förlåt för detta. Men jag och min vän Sven har alltså kombinerat ett par saker som vi båda tycker om, nämligen att äta och att åka bil.
    Egentligen kan man säga att just ätandet och bilåkandet alltid har varit en väldigt central del av vår vänskap. Så. Ja. Varje vecka lägger vi upp ett nytt avsnitt av ”Bilsnack”.
    Youtube-kanalen finns här. Och ja, människor har sagt åt mig att jag bör tala om det här för så många som möjligt, så att folk är förvarnande och inte av misstag råkar se saker de inte vill se.

     

  • It’s not who I am underneath, but what I do that defines me

    Ja. Jag gick alltså ut för att springa klockan 17:06 idag, efter jobbet.

    Klockan 17:24 kom jag tillbaka med en 150-grams baconburgare med extra räksallad.

    Och jo, jag hör vad ni säger och allt. Visst. Och jag medger att det kanske inte är ”exakt” samma grej som när Lois Lane upptäcker att Clark Kent är Stålmannen. Eller som när Batman vänder sig mot Rachel och avslöjar att han är Bruce Wayne. Och hey. Visst. Jag tar tillbaka det där med att det skulle vara ”typ exakt” som när Harrys styvföräldrar får reda på att han blivit antagen till Hogwarts.

    Jag säger bara att jag också är en man av överraskningar. Typ.

  • Team kvalitet vs team kvantitet

    Hon: Alltså…hur många sa du?

    Jag: Fyra.

    Tystnad

    Jag: Fem med den här.

    Hon: Sedan hur länge då?

    Jag: Sedan igår.

    Hon: …Wow!

    Jag: Tack.

    Hon: Alltså. Det var ingen komplimang.

    Jag: Nehe…jaha.

    Tystnad

    Hon: Hur länge äter man semlor egentligen?

    Jag: Mellan 2-3 minuter. Typ.

    Tystnad

    Jag: Ja. Alltså. Oftast. Om inte semlan…

    Hon: (avbryter) Jag menade inte så.

    Jag: Hur menade du d… Jaha.

  • Vi borde sätta oss ner och prata om det här

    Ja. Alltså. Jag säger inte att det är tortyr. Inte alls. Men.
    Om ni någon gång har haft att göra med en kommunal verksamhet och tänkt att det ibland verkar vara lite ”trögjobbat”, så är det lite som Basil Fawlty sa:

    ”You ponce in here, expecting to be handwaited on hand and foot while I’m trying to run a hotel here! Have you any idea of how much there is to do?”

    Låt mig förklara.
    Det finns inom svensk kommunal verksamhet någonting som kallas för ”mötestid”. Det är ett magiskt ord, som ger de flesta som arbetar inom skola någonting vått och lite drömskt i blicken. Pröva själva att använda detta emot dem, så får ni se hur kraftfullt det är.

    Om ni någon gång befinner er i en konflikt med någon som arbetar på en skola; pröva då att helt enkelt titta personen ifråga ömt i ögonen och föreslå att ni ska ta ett ”möte” och ”prata om det”, så lovar jag att ni snart har funnit en vän för livet och det är faktiskt inte helt omöjligt att vederbörande till och med är villig att lova bort sin förstfödda son eller dotter till dig.
    M-Ö-T-E-S-T-I-D. Glöm det inte.

    Men ja, samtidigt är det ju inte riktigt så enkelt. Möten måste ju som bekant också innehålla någonting som man kan prata om och där, som lök på laxen, så råkar det – som av en händelse – vara så att den svenska skolan excellerar. Läroplaner, Styrdokument, Trygghetsenkäter, Handlingsplaner, Tertialrapporter, Brukarundersökningar, Verksamhetsplaner, Terminsutvärderingar, Verksamhetsbeskrivningar, Projektsammanfattningar, Arbetslagsbeskrivningar, Medarbetarenkäter, Powerpoint-presentationer och Krismöten om årets vinterkräksjuka. För att nämna ett par möjliga mötespunkter.

    Vi ska bena upp det lite. Överst av allt finns alltså läroplanen. Den är lite som dödsstjärnan. Alla beslut går igenom den och den är i princip grunden till allting som försiggår på en skola idag. I den finns svaren på alla frågor som någonsin har formulerats. Allt från vilken undervisning som skall bedrivas i ett klassrum till kartan över Batmangrottan till hemligheten bakom en lyckad soufflé. Det är sedan länge känt inom svensk skola att det inte finns någonting som någonsin har skrivits i någon bok över huvud taget, som inte redan finns bättre formulerat i Läroplanen ifrån 2011. Tage Danielsson, Doris Lessing, August Strindberg, Ernest Hemingway och Elsie Johansson lär ha vigt sina liv åt att skriva böcker, utan att någonsin ens komma i närheten av den grace och espri som ”Lgr 11” förmedlar, och blev senare galna på kuppen.

    Såhär då. Om lärare någon gång bytte bransch och fick för sig att börja producera film istället, så skulle karaktären Biff i del två av Tillbaka till Framtiden inte ha kommit tillbaka till 1980-talet med en sportkalender. Nej, han skulle komma tillbaka med Läroplanen för förskolan och grundskoleklassen ifrån 2011. Resten hade varit historia.

    Utifrån den här läroplanen utformar man sedan styrdokument, verksamhetsplaner och arbetslagsbeskrivningar som skall gälla för den skola som man vill undervisa. Exakt vad som är skillnaden mellan de tre olika dokumenten i praktiken är det än så länge ingen livs levande människa som vet, men det talar man väldigt tyst om.

    Det finns en sägen om en intet ont anande lärarstudent på en lågstadieskola i Bro i mitten av 90-talet, som någon gång under en sex timmars lång föreläsning med efterföljande gruppdiskussioner på temat ”Verksamhetsplanen och dess styrkor som implementering i den pedagogiska dokumentationen”, lär ha ställt den smått bisarra frågan:
    ”Men för helvete! Men har vi inte gjort E-X-A-K-T det här en gång redan?!”.
    Man enades helt enkelt om att slå ihjäl honom där och då, på fläcken.

    Efter att ha skrivit om, reviderat och haft möten om dessa dokument så brukar det vara dags för jullov. Sedan sätter man igång och börjar bedriva en verksamhet. En verksamhet till stor del består av att sex gånger i veckan samlas för att dricka kaffe och utforma nya dokument som utvärderar hur man sköter sitt arbete enligt de här dokumenten i förhållande till rapporterna ifrån det förra mötet. Sedan görs dessa om till någon form av Powerpoint-presentation, kring vilken man samlas och skriver en redogörelse, som sedan mailas ut till alla anställda i enheten för att slutligen ha ett nytt möte där man jämför och tittar på vad andra människor har skrivit i sina rapporter och sina Powerpoint-presentationer inom respektive enhet.
    Allt det här sammanställs sedan i en verksamhetsberättelse, som man senare utvärderar och skriver en rapport på, enligt ovan.

    Ja, jag har alltså haft planeringsdag på jobbet. Så nej. Jag säger alltså inte att det är tortyr. Inte alls. Jag säger bara att det inte är en helt omöjlig tanke att Jan Björklund tillsammans med Skolverket tog en liten inspirationsresa till Guantanamo för en sisådär 10 år sedan och bara:

    ”Ah, jag förstår. Ni kedjar alltså fast dem med pianotråd genom knäskålarna och lirar monotona högpitchade ljudslingor under stroboskop i fjorton timmar? Ja, alltså. Jag hör ju vad ni säger och allt, men det känns som att det…saknas någonting. Jag tror vi kan bättre än så.”

    Det är vad jag säger.

  • Om att koka den perfekta chilin

    Det är första gången på månader som jag vaknar upp utan att vara rädd.
    Jag märker det inte till en början. Ljudet som slår emot mina trumhinnor är ljudet av henne, diskandes i mitt kök. Hon har vaknat en kvart innan mig och ja, trots att vi somnade först framåt tre och trots att hon snarkat hela natten, så står hon där nu, halvnaken och sköljer upp tallrikarna efter gårdagens middag under rinnande vatten. Som ingenting. Som om det vore den mest naturliga sak i världen.

    Kvar ligger jag och är inte rädd längre. Tidigare så har situationer som den här alltid skrämt mig något ofantligt. Det låter kanske konstigt, men ja. Det har att göra med det där med val, förstår ni. Lite som att göra den perfekta chilin.
    Tricket handlar först och främst om att välja rätt sorts öl att koka chilin i. Sedan om det där med att våga välja bacon istället för salt och sist men inte minst så handlar det om att låta köttet koka länge. Riktigt länge. Hur länge är svårt att svara på exakt, men uppskattningsvis så lång tid det krävs tills dess att köttet självmant hoppar upp ur grytan, krigsmålar sig själv i pannan och tittar upp på dig som William Wallace gör i slutscenen av Braveheart samtidigt som det vrålar ”FREEEEEDOM!!!”. Det brukar vara lagom.

    Det jag försöker säga är att bra val handlar också, förutom om att välja, om uthållighet. Om att inte fega ur, om hängivenhet och om att våga tro på någonting. Att lita på en magkänsla, även om det är läskigt, även om det gör ont och även om det tar tid. För bra saker tar tid. Som chili.

    Okej. Såhär då. Om det går några veckor mellan varven, så brukar det förr eller senare dyka upp som en fråga i mailen. Folk som frågar mig varför jag inte skrivit här på länge.
    ”Du har inte skrivit något på sistone? Ska du inte…?” och så vidare.
    Det gör mig glad att ni gör det. Det är skönt att vara saknad. Även om jag stundtals kanske inte riktigt förstår vad ni menar att ni ”saknar”. Jag har aldrig haft något bra svar till er heller, ni som har frågat. Inget bättre än att jag tror att det handlar om rädsla. Och återigen; om val. Och om hur val alltid har gjort mig rädd. Egentligen så tror jag att det är grunden till de allra flesta depressioner i det här landet. Tvångströjan av att hela tiden behöva fatta beslut, ta ställning och veta var man står när det blåser. Rädslan att välja fel och frågorna kring vart det valet i så fall leder en. Att den rädslan kan paralysera oss, så till den grad att vi undviker att välja till vilket pris som helst. Att den känslan kan bo i våra bröst i tio månader eller längre, ända tills dess att vi glömt bort hur det känns att vakna upp utan den.

    Skrivande består inte av någonting annat än just det; att göra val. Skrivandet är i sin natur våldsamt, i den bemärkelsen att det alltid finns en måltavla.

    Så fort vi gläntar på dörren till det där som ingen annan har tagit del av, så riskerar vi att skada varandra – eller oss själva. Det är därför priset på ärlighet stiger, och valutan för tystnad devalverar. För att den kostar mindre, och äventyrar inget. Därför är ovissheten, med sina obesvarade frågor och prokrastinerade åtaganden, så varm och så trygg. Tror jag. Som svar på frågan om varför man blir rädd och kallsvettig över att det står någon och diskar i köket när man vaknar, så kanske det handlar om just det; rädslan över att man kan göra illa sig själv eller andra, helt enkelt genom att göra fel val.

    2016 var fruktansvärt på de flesta sätt. Så kan vi väl säga. Det är ett nytt år och jag kommer försöka fokusera mindre på oron över alla de där valen som drog ner mig på knä under förra året och mer på tron att bra saker tar tid.

    Därför hänger jag mig åt att binga alla Harry Potter-filmerna och äta mig igenom andra lagret på Aladdinasken. Åt att våga lägga en hel dag på att koka den perfekta chilin och åt att trollbindas av ljudet av henne, diskandes i mitt kök. Utan att bli rädd.

  • ”Han har tittat på mig sådär i två minuter nu… ska vi ringa någon?”

    Det är ganska så annorlunda att arbeta med barn.
    Eller ja. För många är det nog mer annorlunda att jag arbetar med barn. Nu är det inte så att jag är dålig med barn. Inte alls. Vi har ofta ganska mycket gemensamt. Barn tycker ofta om ost och Barnkanalen till exempel. Redan där har vi mycket att prata om. Men ja. Normalt sett så skulle nog de flesta säga att jag kanske inte är deras primära ”go-to” när det gäller att hitta någon att anförtro sin förstfödda sons/dotters säkerhet till. Att jag kanske inte har split-vision, så att säga.
    Ni vet, den där kompetensen som föräldrar ofta utvecklar under det första året, som gör att man kan amortera, pilla bort majskrokar ur tangentbordet, ringa vårdguiden, värma bröstmjölksersättning, fredagsmysa och sjunga Babblarna. Samtidigt.
    Och ja, när naturen har ordnat det så att alla ens nerver på grund av depraverad sömn, ständig stress och bristande mänsklig kontakt numera är så högsensitiva att man förvandlats till ett vandrande avsnitt ur ”Det Okända”, där man kan vakna mitt i natten och endast lägga handen mot vävtapeten för att fyllas av förnimmelsen att ens avkomma kommer bajsa om T minus 2 minuter.
    Det är inte riktigt ”jag”. Jag spelar i en annan division. Till exempel så har jag aldrig har fått så mycket konstiga blickar från en partner som den där gången när jag blev påkommen med att ha varit inne på försvarsmaktens hemsida efter alla de där reklamaffischerna i tunnelbanan om huruvida ”JUST DU” kanske är rätt person för att bli kustjägare. Andra kvaliteter helt enkelt.
    Med det sagt, så är jag faktiskt rätt bra på mitt jobb. Numera.
    Men jag minns till exempel när jag arbetade min första dag på en förskola. Det tror jag de flesta gör, som har provat. Det var i januari, kommunalgrå väderlek och isande kallt.
    Tidigare hade jag arbetat i en reception med energicentraliserande doftljus och linneförstärkta brevpapper, vilka nu istället skulle bytas ut mot doften av fullkornsskorpor, trolldeg och stjärtpuder. Alla intryck kör milt uttryckt över dig som en ångvält redan vid grinden och slår dig som en blöt lavett. Inte helt olik den där känslan på Arlanda när man kommer tillbaka i februari och välkomnas hem till den varma grötdoftande famn som är Sverige, med allt vad det innebär.
    Eller hem, men ändå inte. Mer hem som i bemärkelsen av någonting man känner igen.
    Den blöta mössan, ner över öronen. Tristessen. Klickbilagorna. De uppdragna axlarna. Trummorna. Stressen. Pulsen. Tillbaka till anstalten igen. Låset på dörren. En runda på gården i väntan på nästa sommar.
    Nu låter det för jävla dystert, vilket det också är. Men det är också lite av charmen. Ni vet hur det är. Det där ”svenska”, som vi så gärna tror oss värna om och antar oss kunna stoltsera med.
    En förskollärare sitter med sex barn runt ett bord och försöker leda ett projekt på temat ”Färg och form” inne på en avdelningen ”Kottarna” samtidigt som hon drömmer sig bort till en mindre stressig karriär som flygledare på Heathrow.
    I hallen hänger de särskrivna lapparna om barnens ”Vinter kläder”, det stundande ”Föräldra mötet” eller en mer eller mindre passiv aggressiv uppmaning om att lämna in ”lov anmälningarna”, beroende på vilken gång i ordningen den har formulerats.
    Jag minns att jag blir tilldelad ett skåp. Jag får på mig ett par täckbyxor med Stockholms Stads logotyp på och befinner mig strax ute på gården, där det är full aktivitet.
    Det byggs snögubbar. Det hackas i den bottenfrusna sandlådan med krattan och hinken från Fisher Price. Barnen, de äldre, står grupperade som kriminella gäng innanför murarna. Någon byter en spade mot en insmugglad Happy Meal-figur, någon slår sig, någon golar till vakten. Sverige.
    Efter mindre än trettio minuter på kommer en kollega, som jag senare får veta heter Therese, gående rakt emot mig. I händerna har hon ett barn som hon räcker över till mig där jag står.

    Therese: Det här är Nova-Lee! Hon har kackat.

    Nova-Lee är runt två år, har bävernylon från Polarn och Pyret och av hennes kroppsspråk att döma så är hon ungefär lika nöjd med livet som den där gäddan jag fångade på kollo sommaren -95. Det är mina referenser.
    Jag tror att jag såg ut ungefär som Officer Gordon när han som av en slump hamnar framför ratten i Batmobilen för första gången.
    Jag tar emot henne med utsträckta armar och sedan ja, blir jag stående där, med en skrikande tvååring på armlängds avstånd och vet, ja, ingenting. Jag tittar på Nova-Lee. Hon tittar på mig.

    Therese: Jamen! Gå I-N med H-E-N-N-E!

    In genom dörren med min nyvunna fångst. Koden är, som på alla förskolor i Svealand, de fyra sista siffrorna i telefonnumret. Sedan in i värmen med Nova-Lee vispande som en utombordsmotor i armarna. En barnskötare står vid ett av skötborden med Bepanthen upp till armbågarna, andas i fyrkant och baddar svettblandat adrenalin ur sin egen panna med tvättlappar samtidigt som Wilgot, Ellis och Destiny hänger som danska festivalbesökare i hennes klänning.
    Eftersom jag inte riktigt visste vad som förväntades av mig i den här situationen, bestämde jag mig helt enkelt för att ta en chansning. Jag går försiktigt fram till kvinnan vid bänken och kopplar på mitt allra mest avslappnade leende. Hennes blick möter min där jag står klistrad vid dörrkarmen med mitt sprattlande byte.

    Jag: Ja. Ehm. Det här är Nova-Lee. Hon har kackat.

    Kvinnan tittar på mig som om jag precis bett henne hjälpa mig flyga in tre hekto amfetamin i stolgången, för att hon är en så bra kollega. Jag förstår rätt snart på hennes minspel att det är ganska exakt är vad som inte kommer att hända.
    Nu vet jag inte vad ni tänker, men det är få saker som är så omvälvande som de där första dagarna när man börjar arbeta med barn. För det första så vill man såklart uppträda som att det faller sig helt naturligt för en att stå med ett naket barn som man inte har någon som helst relation till och dennes avträde långt upp till skulderbladen vid ett skötbord i Midsommarkransen. Dels det. Men såklart så är det också helt omöjligt. Och ja. För det andra så medför den kvinnliga anatomin och dess hudflikar att varje blöjbyte som involverar flickor mer eller mindre kräver tops, pannlampa och 3 säsonger av CSI innanför västen för att lyckas.
    Numera är jag rätt bra på att byta blöjor. Eller ja. Jag har ätit ganska mycket på Subway. Frågar man de som haft oturen att se mina beställningar av Spicy Italian, så håller de nog med om att det inte faller utanför all rimlighet att använda sig av deras inslagningsteknik i rent utbildningssyfte. Nåväl. Efter 18 minuter, tre vändor med dusch, två paket tvättlappar och ungefär fjorton variationer på temat kring vad och vilka som kan åka runt, fara hit och dit och brumma på en buss så kommer vi i alla fall till någon form av avslut.

    Therese: Går det bra?

    Jag: (Wrappar up vad som verkar vara en ganska så nöjd Nova-Lee) Jodå. Det går kanon!

    Therese: Fick du på hennes body också?

    Jag: (Helvete!!!) Jadå. Den är på G. (Letar febrilt efter någonting som ser ut att kunna kallas för body.)

    Therese: Vad bra, för Embla och Idun på väg in till dig och behöver byta. De är tvillingar, men Idun har molusker.

    Så. Ja. Om jag blir väldigt tyst på en märkligt sätt numera under en arbetsintervju när någon undrar:
    ”Såå….Du har arbetat inom förskolan, men hur hanterar du stress på en arbetsplats?”

    så är det nog mest för att jag försöker förstå frågan. Det är vad jag försöker säga.

  • Dåliga gig #3

    Jag har arbetat ”ett tag” som komiker. Jag har hunnit med att göra både väldigt bra gig och väldigt dåliga. En sak som de flesta inte vet om, är att vi komiker inte kommer ihåg våra bra gig. Eller ja, missförstå mig rätt. Vi vet om det gick bra, vi minns att folk skrattade och jadå, vi vet också att vi nog inte kan komma på något tillfälle när vi mådde så bra som vi gjorde just där och då. Men efter bara några dagar är det som att försöka minnas doften av någonting som man kommer ihåg att man tycker om. Många av oss kan inte frambringa den där känslan igen, utan att faktiskt uppleva den. Jag tror att det är en väldigt stor del av anledningen till varför komiker måste uppträda så pass mycket som många av oss gör. Vi jagar den där känslan. Vi känner alltid doften av den och går därför alltid åt det hållet där vi tror att den hör hemma och där vi kanske kan få uppleva den igen, om än bara i en halvtimme eller några minuter.

    Dåliga gig däremot, de minns vi alltid med samma klarhet som blodsmak i munnen. Vi kan återge exakt vad som hände, hur det kändes och vad det gjorde med in- och utsidan av våra kroppar. Vi behöver bara tänka tillbaka på den kvällen, för att känslan skall finnas där igen tillgänglig för oss att uppleva, ta del av och smaka på.

    Med tiden så lär man sig att skratta åt ett dåligt gig, men det är fortfarande lika jobbigt. Hade man dessutom turen att inte vara ensam som komiker på ett sådant gig, så räcker det att inleda en mening till vederbörande komiker med ”Minns du den där kvällen i…” för att ens kollega ska börja rycka i ögonvrån, få svettiga handflator och börja skruva på sig på det där sättet som man bara gjorde när man var liten och blev påtvingad en tröja man inte ville ha på sig. Då kan man sitta där, minnas och gotta sig i minnet av sin egen och varandras misär den kvällen. Komiker känner ironiskt nog sällan så stor samhörighet med varandra som i de stunderna. Det är fint på något sätt.

    Men det intressanta är att de dåliga minnena lämnar oss inte. De flesta av oss kommer inte ihåg exakt vad som hände under de där lysande gigen som fick oss att fortsätta och vara där vi är idag, men varenda en av oss kan i detalj återge klockslag för klockslag vad som hände de där kvällarna när precis allt gick åt helvete. Eller, det kan bara vara jag också. Så ja, här kommer den tredje delen av ”Dåliga gig”. Mycket nöje.

    ”Fotografen”

    Det här är ett av mina första ”företagsgig”, som det heter. Orutinerad som jag var så drog jag aldrig i handbromsen här någon gång, vilket nog är någonting som man lär sig att göra med tiden, t.ex. genom att i första hand uppleva kvällar som dessa. Känsliga läsare varnas.
    Men vi tar det från början.

    Jag hade precis börjat köra stand-up mer seriöst. Jag hade, förutom väldigt många gratisgig på gratisklubbar, även börjat få en del företagsjobb och betalda jobb på klubbar runt om i landet. Jag hade ordnat en hemsida, jag hade en agent och bestämde mig i och med detta att också skaffa några riktigt schyssta pressbilder. Jag hade hört att det var viktigt. Jag kontaktade en fotograf som en vän till mig hade anlitat och frågade vad det kostade att komma till hans studio några timmar, bli fotograferad och få ett gäng bilder levererade.

    ”6000 kronor plus moms”, blev svaret.

    Det var lite väl dyrt, men samtidigt så hade jag ju ”hört” att det var viktigt.
    Jag tog ut pengarna från mitt företagskonto och skakade hand.
    Jag kom till studion helt oförberedd på att bli fotograferad. Jag hade med mig lite olika kläder, en borste till håret och ingen som helst idé om vilken typ av bilder jag ville ha. Det här har jag förstått i efterhand är lite som att be en musiker att skriva en låt till dig, utan att ha någon som helst idé om vilken typ av låt du själv skulle vilja att det var. Det kan sluta precis vart som helst. Har man tur och möter en begåvad människa så blir det oftast bra i alla fall. Men om man inte har någon koll själv på varför man är där, så finns alltid risken att det slutar med en vit-makt-inspirerad tretaktshambo på basfiol och flöjt. Det kan – kort och gott – gå käpprätt åt helvete. Det gick åt helvete. Bilderna blev gräsliga. Och jag blev 6000 kronor fattigare.

    Nåväl.
    Ett par månader senare hör den här fotografen av sig till mig och ska ha en stor firmafest.

    ”Vad kostar du?”

    ”6000 kronor.” blev svaret.

    Festen ska vara i hans studio, mitt i staden, om två helger från nu. Han planerar en stor fest för alla sina kunder och kollegor, runt 200 personer. Det ska vara mingel, middag och till kaffet ska jag uppträda. Det ska finnas scen, ljud, ljus och en diskjockey är inhyrd för att spela senare under kvällen. Det låter som ett ganska bra gig, och vi skakar hand.

    Jag skall vara på scen vid 20:00 och jag minns att jag kommer dit strax efter sju, med gott om tid på mig tycker jag.

    Fotograf: (Kommer småspringande, stressad och flåsande på ett sätt som mest fick mig att tänka på mössen i Askungen) Var har du varit?

    Jag: Ja, jag ska ju börja klockan åtta.

    Fotograf: Nej! Klockan sju!

    Jag: Nej, åtta var det sagt.

    Fotograf: Nej! Sjuuuuuueee-e-e-e!

    Jag: (Tar fram min telefon och visar honom en mailkonversation där klockslaget 20:00 nämns tre gånger.)

    Fotograf: Nej, det där kan inte stämma.

    Jag: Det är du som har skrivit det.

    Fotograf: Jaja, då har det blivit nåt fel. Vi måste köra nu! Alla väntar.

    Jag: Okej, ja, det går väl bra. Var är ni?

    Ungefär först här upptäcker jag att det är lite väl tyst i lokalen.

    Fotograf: Alla är här inne.

    Vi går ner längs en korridor. Lite längre bort hörs några röster och det lyser ifrån ett stort rum med kala väggar. I ena hörnet står ett bord med en skål med chips, en skål med jordnötter och en skål innehållande vad jag gissar är bål samt några plastmuggar.
    Det finns ingen scen. Det finns inget ljus. Det finns ingen mik. Det står ett långbord uppdukat. Jag säger långbord, men det är egentligen två mindre bord som nu får tjänstgöra som ”ett större”. I varje hörn av lokalen står 1-2 människor. Totalt 9 personer, inklusive fotografen, hans fru och jag. Bakom en dator vid bålbordet sitter fotografens nämnda fru och rattar Spotify.

    Det visar sig att den ”firmafest” som jag har kommit till är en reklamkväll där den här fotografen och hans tjänster är i fokus, snarare än själva ”festandet”. Han har, mycket riktigt, skickat ut över 200 inbjudningar. Av dessa så kom alltså 6 stycken. Det är således inte människor som jobbar eller har jobbat tillsammans med honom.Det är 6 stycken representanter ifrån 6 olika företag som är där. De känner inte honom och de känner inte varandra. Någon av dem.
    Min arbetsgivare för kvällen ställer sig i mitten på golvet.

    Fotograf: Ja, sådär! Välkomna allihopa! Vi är lite sena i tidsschemat, men så går det när vissa inte kan klockan. Nu är han här i alla fall, kvällens underhållning! Tobias Jacobsson!

    Här sträcker han ut armarna åt mig, och jag tror att han i sin inre mentala film såg framför sig hur alla unisont skulle börja stampa i golvet, applådera och rulla med knytnävarna i luften. Istället är det tyst. Folk tittar på mig. Tittar på varandra. Tittar på mig igen. En man äter chips. Det hörs att han äter chips. Jag går fram och tar plats på golvet bredvid Fotografen. Han står kvar. Jag tittar på honom och först efter några sekunder så går han bort och ställer sig vid väggen.

    Jag försöker skoja bort det hela. Påpeka det bisarra i situationen, men får ingenting tillbaka. Jag försöker få folk att komma närmare, att samla ihop sig i en någotsånär enad formation. Ingen är intresserad. Jag frågar någon herre var han kommer ifrån. Han svarar att han kommer från Stockholm. När jag frågar varifrån i Stockholm svarar han vänligt med bestämt.

    ”Nej, tack…kör din grej du, men jag vill inte vara med.”

    Jag börjar långsamt att vackla in i mitt material som jag har planerat och tänker att ”Om jag bara får några skratt så kanske de mjukar upp sig lite.”
    Efter två rutiner hörs chipsätarmannen igen. Efter ytterligare en hörs en viskning från en kvinna i 60-årsåldern.

    ”Jag förstår inte, ska det vara roligt det här?”

    Hon står kvar någon minut till. Sedan lämnar hon lokalen.
    De av er som aldrig har stått på en scen under såna här förutsättningar, kan antagligen inte förstå hur tyst det kan kännas i en lokal eller hur lång en sekund kan bli.
    Jag ska uppträda i 30 minuter. Jag uppträder i 23.
    Efteråt serveras det pastasallad med soltorkade tomater och fetaost på papptallrikar.
    Hans fru spelar The Killers på Spotify.
    Jag blir kvar en stund av naturliga skäl, inte nödvändiga. En äldre kvinna petar i sin papptallrik och har blivit stående tillräckligt nära mig för att känna sig tvingad att inleda någon form av konversation.

    Kvinnan: Jaha, hur länge har du försökt dig på dig här då?

    Jag minns faktiskt inte om jag svarade henne eller inte. Jag tror att det var en av de där gångerna som ibland kan uppstå i en konversation, där båda känner att det inte gör så mycket om båda bara fattar beslutet att backa tillbaka bandet och låtsas som att vi inte tog kontakt. Jag minns att jag tar mina saker, skakar hand med fotografen och sedan ut.
    Plus minus noll.

    Det här är en av de där kvällarna när jag idag önskar att jag hade haft med mig en kollega. Det hade varit ett fantastiskt minne att dela tillsammans med någon.

  • Dåliga gig #2

    ”Policeman’s ball”

    Ja, det har blivit dags för den andra delen i dokumentärserien ”Dåliga gig”.
    Den här gången så kan ni gotta upp er framför brasan och låta mig ta er tillbaka till vad jag minns ifrån en kväll som utspelade sig i nådens år 2007.
    Jag var väldigt ny vid den här tiden. Väldigt ny.
    Jag hade hängt väldigt mycket på rookieklubbar runt om i Stockholm och slipat till ungefär tio minuters material som gick varma några gånger i veckan.

    En rookieklubb, för de av er som inte är bekanta med det uttrycket, är en term som i comedy-svängar oftast syftar till en gratisklubb, ledd av en annan aspirerande nybörjarkomiker eller ”rookie”, där andra rookies och hen själv kan få scentid.
    I dagsläget finns det väldigt många sådana klubbar runt om i Sverige, där det mer eller mindre är regel att alla som vill bli komiker bör hänga så mycket som det bara går för att dels tjata till sig scentid och dels lära känna andra komiker, snacka skämt, få feedback etc.
    Det är oftast väldigt trevligt.

    Nåväl. På en av dessa gratisklubbar som jag frekventerade hade jag en kväll haft ett väldigt bra gig. Efter föreställningen står jag i baren tillsammans med ytterligare ett gäng komiker från kvällen, när en påtagligt berusad man kommer fram och räcker mig sitt visitkort.

    Mannen: (Slår mig i ryggen med knytnäven, på samma sätt som jag inbillar mig att män ofta gör när de vill testa hållfastheten i ett nyinstallerat bastuaggregat) Tjena grabben! Du var ju skitrolig!

    Jag: Eh. Tack så mycket!

    Mannen: Vi ska ha firmafest på jobbet, och det vore ju askul om du skulle vilja köra en sån här ”grej” där.

    Jag: En sån här grej?

    Mannen: JA! Lite skämt och sådär. Vi gillar din stil! (Pekar bort mot ett bord där det sitter ytterligare ett gäng runda-om-foten-män) Här, ta mitt visitkort, så kan du väl ringa mig imorgon eller så!

    Visitkortet är vitt och har den Svenska Polisens logotyp på sig. Eller det är i alla fall vad jag tror att det är. Mannen arbetar på Kriminalvården, närmare bestämt på ett häkte.
    Jag tar emot det, tar mannen i hand och tackar så mycket.

    Det slutar med att vi pratas vid per telefon nästa dag. Det kommer alltså att vara en fest för alla personer som arbetar på häktet en månad längre fram, ungefär 100 anställda vårdare, fångvaktare, administrativ personal och deras respektive.
    De har hyrt en festlokal där det kommer att finnas scen, ljud, ljus och tekniker. Under middagen kommer alla att sitta nedanför scenen och till kaffet så kommer en konferencier att presentera mig som skall uppträda i tjugo minuter. Efter detta kommer borden att flyttas ut och matsalen förvandlas till ett dansgolv som pågår resten av kvällen.
    Han frågar vad jag vill ha betalt och jag minns att jag inte har något svar.
    Dels för att jag på den här tiden blev galet obekväm så fort som pengar kom på tal i samband med att jag skulle uppträda, och dels för att jag faktiskt hade gjort så otroligt få betaljobb att jag inte hade någon som helst aning om vad som var rimligt. Tänk om jag säger en för låg siffra, som gör att jag framkommer som oseriös eller som att jag inte vet vad jag håller på med? Tänk om jag säger en för hög, som gör att han bara skrattar åt mig eller blir arg?
    Jag minns att jag sa ingenting. Tills han sa någonting.

    Mannen: Du kan få tusen spänn och käk.

    Tusen spänn. Jag hade ingen aning om ifall det här var bra eller inte. Jag visste bara att jag väldigt gärna ville ha ett betaljobb, till skillnad från alla de gratisjobb som jag själv hade behövt tjata till mig tidigare. Det här var lite steget, tänkte jag. Steget när man ”levlar” som artist. När man blir tillfrågad och dessutom får betalt för att uppträda.

    Jag: (Försöker verka cool, avspänd och naturlig.) Ja, jo, det kan nog funka.

    Festen skulle hållas i en festlokal vid Slussen i Stockholm.
    Eftersom jag tidigare sällan uppträtt mer än tio minuter och den här kvällen hade tackat ja till att uppträda i tjugo minuter, så spenderade jag den närmaste månaden fram till giget med att repa in två stycken olika tiominuters-set på gratisklubbarna, som jag senare tänkte att jag skulle sammanfoga till ett enda långt gig på festen hos Kriminalvården.
    Jag minns att det är december, att det snöar och att jag har tagit på mig en kostym, någonting som jag aldrig uppträder i annars. Jag minns att jag tar tunnelbanan till Slussen och går därifrån i snömodd så att mina kostymbyxor är blöta och snöslaskiga när jag kommer fram.
    Jag har blivit tillsagd att komma in bakvägen, eftersom ingen ska se mig. Jag är ju kvällens överraskning.
    Klockan är strax innan nio när jag kommer fram till dörren, knackar på och snart öppnar mannen som jag känner igen från baren en månad tidigare. Han har kostym på sig och ser ut exakt som han gjorde den kvällen.

    Mannen: Tjena! Fan va roligt! Kom här!

    Jag följer honom in i lokalen, och förstår att vi har kommit in direkt i logen. Lite längre bort syns en liten trappa som leder fram till en mörk tygridå, vilket jag förstår är scenen. På andra sidan hörs sorlande människor som skrattar, äter och dricker.
    Han visar mig ett hörn och en stol bland all bråte där jag kan lägga mina saker. Han räcker mig en öl.

    Mannen: Såhär. Nu är klockan strax nio. Några var sena och håller fortfarande på och käkar, så vi tänkte att vid halv tio går jag på och kör en kort grej och sen presenterar jag dig…funkar det?

    Jag: Absolut. Det låter bra! Ska jag bara hänga här, under tiden då?

    Mannen: Det blir kanon! Det kommer gå asbra! Vi ses sen!

    Jag hänger av mig min vinterjacka och sätter mig ner på stolen. Smuttar på ölen. Plötsligt hörs det någon i trapporna.

    ”Jävlarjävlarjävlarjävla…”

    Längsmed scenens baksida och nerför den lilla trappan, kommer en kvinna springande. Hon är i 30-årsåldern och är klädd i en så minimal paljettklänning att Miley Cyrus hade suckat och mumlat någonting i stil med ”Honey, leave something for the imagination.”
    Hon är, som det heter, salongsberusad där hon nu får se mig sittande på stolen och tar sikte rakt emot mig.

    Kvinnan: Heeeej!

    Hon kramar om mig.

    Jag: Hej

    Kvinnan: Oj, hej… Linda!

    Jag: Hej! Tobias.

    Kvinnan: Fan, förlåt. Jag måste in här… den här jävla klänningen.

    Jag: Vad för nåt?

    Kvinnan: Den har ju spruckit….Fan! Var är den då?

    Hon letar febrilt i några påsar på golvet nedanför stolen där jag suttit. Till slut får hon fram ytterligare en klänning, om möjligt mer avslöjande än sin förra.

    Kvinnan: Förlåt, kan du..?

    Hon vänder ryggen åt mig och pekar på en dragkedja som har slitits i två delar och blottat hela hennes baksida.

    Kvinnan: Dra bara!!

    Jag tar tag i den och försöker så gott jag kan få dragkedjan att släppa. Vi kämpar tillsammans i gott och väl trettio sekunder, innan hon till slut tappar tålamodet.

    Kvinnan: Vänta! Skitsamma!

    Hon ställer sig framför mig och tar tag med sina händer strax nedanför midjan och ålar sedan ur klänningen ovanför huvudet på sig själv. Kvinnan, som uppenbarligen heter Linda, står nu helt naken framför mig bortsett från ett par trosor, de också naturligtvis av minimal paljettmodell.
    Hon är inte ett dugg generad, medan jag själv med ett blossande rött ansikte har räddat mig själv bort från situationen i den mån jag kan och har lyckats placera min högröda uppenbarelse i alla fall två meter bort, med ryggen vänd mot henne.
    Under tiden ålar Linda lika lätt i sin nya kreation innan hon pustar ut och vänder sig mot mig.

    Kvinnan: Tack!

    Jag: Jaha, är du också artist?

    Kvinnan: Jag? Nej för helvete…vi ska bara köra en liten grej.

    Linda sliter åt sig en öl från en av backarna på golvet och zickzackar ut igen, samma väg som hon kom.
    Plötsligt börjar det låta. Det är, passande nog, Magnus Ugglas ”Kung i Baren” som drar igång på trumhinnepiercande hög volym. Efter ett tag går jag fram till den lilla trappan och bestämmer mig för att titta ut.
    Jag ser ut på en tom scen, upphöjd ungefär 90 cm över golvet. Där nedanför i lokalen finns tre stycken långbord uppdukade, där ett tjugotal människor sitter ned och äter. Det är nu det går upp för mig att det har varit buffé och ingen samlad sittning. Det här betyder alltså att större delen av sällskapet har kommit dit och ätit mozzarella, rostbiffsrullar och gravad lax tillsammans med sina kollegor klockan 19:00, och att det tjugotal människor som nu sitter ned antagligen har ramlat in ungefär en kvart innan jag kom till lokalen vid nio för att sätta sig och äta. Ja, det är med andra ord lite varierande form på festdeltagarna.

    Dels de tjugo människorna som sitter ned och påtalar gång för gång för varandra saker som ”Mmmm…vattenmelon och feta är ju bara såååå gott!” och ”Vad fint ordnat allting är!”.
    Dels dem, och dels de 70 andra gästerna som för länge sedan har tröttnat på allt vad halloumisallad och kallskuret heter och som numera har lämnat sina platser och dragit sig längre bak i lokalen, där en tuschskriven banderoll låter meddela att det är ”Fri bar!!!!” med fyra utropstecken.
    Det är också härifrån som Ugglas ”Kung i baren” dånar. Det är naturligtvis en karaokemaskin och en av männen som jag tycker mig känna igen från rookieklubben är i full färd med att försöka få fjutt på en rökmaskin med samma engagemang som om den vore en utombordsmotor och det här var den sista dagen på semestern. Folk är gräsligt fulla.

    Plötsligt så är jag inte ensam längre bakom scenen. Där står nu mannen i kostym och Linda i sällskap av tre andra män. De är klädda i läderharness, poliskepsar och handklovar. En är klädd som transvestit. Mannen jag haft kontakt med har bar överkropp och smink. Alla håller öl i händerna. Han ler mot mig och slår ihop händerna upprepade gånger, på det där sättet som jag tror att man gör inom laget inför en viktig match. De nickar åt varandra i samförstånd och sedan äntrar mannen scenen ensam.

    Mannen: OKEJ! ÄR NI KLARA??? NU DRAR VI IGÅNG DEN HÄR KVÄLLEN! DJ…HIT THAT SHIT! (Ja, han säger det. På riktigt.)

    Över musiken som redan spelar drar Y.M.C.A. med Village People igång, först lågt och sedan ännu högre för att överrösta karaoken längre bak i lokalen. In på scenen går nu sällskapets kollegor som stått gömda bakom scenen, på vilken de nu utför en extremt ekivok version av nämnda låts musikvideo och koreografi i sällskap av homoerotiska anspelningar, löskukar, handbojor och oralsexreferenser. Allt med en härlig polisiär ton.
    Folk står upp och skriker och ungefär hälften har lämnat karaokebaren. Hälften har det inte. Nedanför sitter fortfarande ett tjugotal människor kvar och äter.

    Numret avslutas och efter att låten har tagit slut så går de alla fem längs scenkanten där deras kastrullfulla publik får turas om att smeka, tafsa och ta på sina kollegor samtidigt som de skrattar hejdlöst åt det hopplöst tokiga i att ”Lars-Göran”, eller vem det nu är, ser så himlans knasig ut i nätstrumpbyxor, läppstift och domatrix-boots.
    Någon sätter handfängsel på någon. Linda drar upp kjolen och visar sina trosor. Den här delen tar längre tid än själva uppträdandet. Jag tror att det här var uppträdandet.

    Där, ungefär, fattar Mannen mikrofonen.

    Mannen: Okej hörni, det har blivit dags för MER underhållning! Nu ska vi få skratta åt ett proffs istället. Här kommer han! Tobias Jacobsson!

    Jag går ut. Folk applåderar, några skriker. Jag tar mikrofonen och låter de andra gå av scenen, innan jag börjar. Folk skriker fortfarande och jag väntar ut dem ett tag. Till slut bestämmer jag mig för att bara börja, för att förhoppnignsvis få dem att lugna ner sig lite när jag väl börjar prata.
    Efter ungefär en halv minut så förstår jag att de inte alls är förberedda på det här och att ingen i lokalen nog kan förstå vad jag gör på en scen framför dem på deras fest.
    De hade antagligen förväntat sig någon form av fortsättning på samma tema som tidigare, mer än en ung man som berättar om sin uppväxt med sina föräldrar i Älvsjö och de tidiga åren i matbespisningen på Kämpetorps skola.
    Jag har lyssning från de som fortfarande sitter nedanför scenen och äter, mest av den anledningen att de inte har så mycket annat till val.
    En del av sällskapet har gradvis dragit sig tillbaka till karaokebaren. Resterande del står kvar vid scenkanten och ja, ramlar på varandra, men ingen av dem lyssnar.
    Jag svettas och befinner mig i en oändligt kall bubbla nu. Känslan kan bäst beskrivas vid den som uppstår när man skriker under vattnet i ett badkar. Det är ensamt, tomt och tyst. Plötsligt händer någonting. Efter tio minuter levererar jag ett nyskrivet skämt, som jag själv är väldigt nöjd med. Det får ett jätteskratt. Jag blir varm i kroppen och plötsligt ser jag ögonen på de människor som jag uppträder för. De fortsätter att skratta okontrollerat även in i nästa rutin. Jag väntar in dem en stund och tar om den sista meningen, för att försäkra mig om att alla hänger med på nästa bit.
    Det är då jag känner att det. Att de skrattar, men att skrattet är lite för otimat för att stå i relation till det jag faktiskt säger. Det går liksom i otakt. Då vänder jag mig om. Bakom mig står Lars-Göran, eller vad han nu hette, och grenslar ett mikrofonstativ samtidigt som han plutar förföriskt med läpparna åt publiken.
    Jag tackar för mig, presenterar Lars-Göran och går av scenen.
    En kvart senare står jag vid Södermalmstorg och väntar på tunnelbanan hem med två femhundralappar och läppstift på kragen.

  • Dåliga gig #1

    Ja, livet händer och så vidare. Men istället för att tråka ut er med varför bloggen har uppdaterats så sparsamt den senaste tiden, så tänker jag att vi går en liten tripp längsmed minnenas aveny.
    Efter en diskussion mellan vissa komikerkollegor angående dåliga gig så tänker jag att vi istället kan ta en revival på följande dokumentärserie ifrån min förra blogg, när jag för ett par år sen började samla på mig mina minnen ifrån föreställningar som ja, inte var så lyckade. Inte alls. Se det som ett tidigt julkort ifrån de mörkaste delarna av Stand-up-Sverige. Nåväl. Här är del ett.

    ”Julfesten”

    Det här inträffar dagen efter att jag har uppträtt på Sveriges snyggaste Kasino; Sundsvall för kanske 5-6 år sedan. Jag och Thomas Järvheden hade åkt upp och det hade blivit en förbannat rolig kväll, rent ut sagt. Vi kommer i säng rätt sent och nästa dag ska jag ta tåget till Norrköping för ett företagsgig.

    Jag har fått jobbet genom en komikerkollega, som rekommenderat mig för eventbolaget som organiserar festen. Killen på eventbolaget och jag har kontakt med varandra via mail sedan ungefär två veckor tillbaka och stämmer av det mesta inför kvällen.
    Julfesten, som det också kallas, ska hållas på en stor Herrgård strax utanför Norrköping för företaget och dess anställda. Totalt är det ungefär 90 personer som skall samlas, äta julbord och ha trevligt. Enligt killen från eventbolaget är det en perfekt lokal som de har använt för såna här fester i många år. Bra scen, bra ljus och tre långbord för alla gäster. Det är sagt att jag ska ”inleda kvällen” när alla satt sig och ”återkomma en gång under sittningen.” Det känns bra och jag är ganska så stärkt efter en riktigt lyckad föreställning kvällen innan.

    På tåget på vägen ner äter jag SJ’s mikrorätter som man får värma i deras restaurangvagn. Pannbiff med löksås. Hade jag inte varit på gott humör, så hade det här inte känts alls speciellt glamouröst. Men nu har jag har fått ett mail från en arrangör som tackar för gårdagen, min agent hör av sig och säger att hon hört att det blev väldigt lyckat och en förfrågan om att komma tillbaka. Så ja, just där och då så känns det en smula fantastiskt att sitta i en restaurangvagn genom Norrland, på väg till nästa gig.

    Jag får ett SMS från killen från eventbolaget.

    Meddelande från arrangören:
    ”Tjena mannen! Hur går det för dig?”

    Jag:
    ”Jodå, jag är på väg. Jag kommer till Norrköping strax efter sex. Ser fram emot det!”

    Meddelande från arrangören:
    ”Grymt! Det kommer bli kalas! Det är ett riktigt skönt gäng!”

    Eventbolaget har tydligen arrangerat en hel dag åt företaget ifråga som har fyllts med olika aktiviteter. Mannen jag SMS:ar med är ansvarig för hela kalaset, som kommer att avslutas med julbord på Herrgården, med mig om 3-4 timmar. Därefter väntar bussar som skall ta hela sällskapet vidare in till stan igen.
    Jag får veta att det väntar en taxi på mig vid stationen när jag kommer fram som kommer att köra mig till Herrgården. Det känns bra, tryggt och jag ser fram emot att uppträda.

    När tåget passerar Nyköping så ringer min telefon.

    Arrangören: Tjena manneeeeeeeen! (Han säger det på ett sätt som får mig att vilja titta ut genom fönstret, bara för att säkerställa att jag inte har förflyttats två decennium tillbaka i tiden och numera jobbar på Z-tv.) Hur rullar det för dig?

    Jag: Jodå, det verkar gå bra. Vi är i tid, så jag kommer fram strax efter sex.

    Arrangören: Gryyyyyyymt! Ja, jag har snackat med chauffören. Han heter Jens och väntar på dig utanför vid bussarna.

    Jag: Det låter kanon!

    Arrangören: Ja, eller hur! En grej. Jag kommer inte vara där ikväll. ”Micke”, som är ljudtekniker, är där istället. Han kommer ratta allt ljud och ljus under kvällen. Han kommer köra en soundcheck med dig sen innan alla kommer.

    Jag: Okej, ja, det låter grymt!

    Arrangören: Eller hur!!!! Ja, just det. Det är han som har din kostym också.

    Jag: Va?

    Arrangören: Ja, det är Micke sen som har din tomtekostym. Han kommer visa dig allt, var du kan byta om och sådär.

    Jag: Min vad för någonting?

    Arrangören: Din tomtekostym. Eller tänkte du köra utan en sån eller? Höhöhö.

    Jag: Eh. Ja, det hade jag nog tänkt.

    Arrangören: Vad menar du?

    Jag: Ja, jag ska inte ha tomtekostym. Jag kör stand-up, vet du. Det blir väldigt svårt att göra det i tomtekostym.

    Arrangören: Det är inte vad jag har hört? Det står här att du ska vara tomte.

    Jag: Jag kör stand-up. Jag är komiker.

    Arrangören: Aha… men, vafan. Okej! Du! Jag är på en annan grej i stan här. Jag kollar upp det här, vi rings om en stund.

    Eventkillen ringer inte igen. Han svarar heller inte när jag ringer.
    Jag blir orolig. Till slut så tänker jag att jag någonstans får ta det här med ”Micke” när jag kommer till lokalen.

    Taxiresan går bra. Det är en fin Herrgård. Det är en perfekt lokal. Det är bra ordnat. ”Micke” står i blåkläderbrallor och tänder marschaller utanför entrén när jag kommer.

    Micke: Tjena! Är det du som är Tobias?

    Jag: Japp. Du, vad händer här? Det verkar ha blivit nåt missförstånd.

    Micke: Jaså?

    Jag: Ja, alltså. Jag är komiker, men tydligen så verkar folk tro att de har bokat in mig för att vara tomte.

    Micke: Ja, det är vad jag har hört också. Jag har dina grejer här borta.

    Han visar in mig på en toalett. Nedanför toalettsitsen står en svart sopsäck. I säcken ligger en tomtekostym, ett lösskägg, en tomteluva. Bredvid står en gigantisk säck med julklappar.

    Jag: Ja, alltså. Det här är inte vad jag ska göra.

    Micke: Okej, det verkar konstigt. De kommer om en halvtimme ungefär.

    Jag: Exakt vad tänker du dig att jag ska göra?

    Micke: Ja, alltså. Du kommer ha en trådlös mikrofon och stå här och hälsa alla välkomna när dom kommer. Du hjälper mig att dela ut glögg åt alla. Sen när dom käkar så kan du ju typ gå runt lite här inne, i karaktär liksom. Sen efter att alla har käkat så kommer chefen att säga att det är dags för julklappsutdelning. Då kommer du in med paketen och sen står du med honom där uppe och räcker över paket till honom, så delar han ut dom. Det är typ så.

    Jag: Okej, men det är ju ganska exakt INTE vad jag är bokad för att göra?

    Micke: Okej, vad tänkte du då?

    Jag: Jag är komiker. Jag ska köra stand-up. Är det sagt.

    Micke: Okej, det tror jag inte dom vill.

    Jag: Men det är vad jag är bokad för.

    Micke halar fram ett kontrakt ur fickan. Jag känner igen det, för jag har skrivit under det.
    På det står det eventbolagets Namn, plats, datum och punkten ”Artist på julfest”, samt mitt arvode följt av både min och företagets signatur.

    Jag: Ja, alltså. Men jag arbetar som komiker. Det är mitt jobb. Det är därför ni har kontaktat mig.

    Micke: Ja, alltså. Jag vet inte. Jag sköter bara ljudet.

    Efter ett tag så ser han på mig att jag förstår att jag inte kommer kunna lösa det här med honom. Han ser säkert också att jag ser rätt uppgiven ut. Han lägger en hand på mig.

    Micke: Okej, alltså. Jag fattar grejen. Jag har också frilansat. Det måste ha blivit nåt jävla tjafs här. Såhär. Det är jävligt synd om du trodde att du skulle göra nåt annat. Så ska det inte vara. Men om du bara struntar i det här nu, så får vi båda problem här. De kommer ju snart. Om jag var du så skulle jag göra den här skiten, bara så du har ryggen fri så att du får betalt. Sen imorgon skulle jag reda ut vad fan det är som har hänt här. Men ja, det skulle vara enklast.

    Jag är helt tyst. Jag kallsvettas, mår lite illa och känner mig kissnödig.
    45 minuter senare står jag kvar i Norrköping, på en alldeles för liten toalett i en alldeles för stor tomtekostym och skickar ett sms till min komikerkollega.

    ”Du och jag ska snacka om en grej när jag kommer hem.”