• En vargsång

    Hej min vän,

    Fan. Det var inte så här det skulle sluta. Minns du inte att vi lovade varandra det? Att det skulle bli så jävla lätt fram till den där sista striden. Hur jag lovade dig att jag skulle göra det så satans jävla lätt för dig då.
    För att jag är skyldig dig det. Efter allt. Men jag vet inte hur. Jag vet inte hur man gör någonting så svårt till någonting lätt.
    Det har alltid varit den där scenen i Nyckeln till frihet, du vet, när Red blir frisläppt mot slutet. Jag tror att det var då senast som du såg mig gråta. Flera år sen nu.
    Ja, jag har aldrig varit bra på det. Jag har länge trott att det har varit något fel på mig. Att jag inte kan eller vet hur man gör.
    Jag har nog oftare varit den som stannat kvar i det, för oftast är man ju två som gråter. Hållit tillbaka och hållit om istället. Det har varit min roll, på något sätt. Men inte med dig. Och när jag har behövt, så höll du om mig. Varje jävla gång. Jag vet att folk inte ser det så, men jag har tappat räkningen på alla de gånger som du har varit där när livet har blivit för mycket. När du har legat i sängen och låtit mig vara den lilla skeden mellan dina stora jävla tassar. Hur du säkert stundtals tyckte att det var drygt, men alltid låg kvar och andades i min nacke tills jag blev lugn igen.
    Jag visste att någonting var fel redan för några veckor sen. Jag såg det i dina ögon, att det var jobbigt nu och att du ville bort.
    Du slutade äta, dricka och fick feber under natten. Samma blick som när du var åtta veckor och inte alls ville hänga med, utan istället undrade vad det var för jävla dåre som släppde bort dig från alla brorsor och syrror hemma i Värmland. Jag tror att ni var tolv stycken då.
    Jag minns inte sist jag grät, men jag minns att det var med dig. Precis som idag.
    Jag försöker tänka någonstans att det var tur att jag åkte in med dig. Jag försöker tänka att jag gjorde rätt. Att jag aldrig hade velat uppleva de här senaste timmarna här hemma, ensam med dig. Jag tänker någonstans att det var tur att jag åkte in. Men det är så jävla svårt just nu.
    Veterinären lyssnade på ditt hjärta när vi kom in och jag förstod bara på sättet hon la ner stetoskopet i rocken igen att det inte var bra. Alls.
    Du satt ner, var nyfiken och såg lugn ut. Som att du hade accepterat någonting och som att du visste. Jag satt mest still.
    Jag vet inte hur man gråter, remember?
    Bet ihop. Höll i. Tänker att jag inte vill göra dig upprörd. Att du hållit om mig tillräckligt i nio år. Att det är min tur nu. Under minuterna när hon lämnar får jag påminna mig själv att släppa taget om dig.
    Jag har kramat ditt nackskinn så hårt att fingrarna somnat och sockerdrickan börjat röra sig upp i handen.
    Jag har ett sår på läppen där jag bitit mig själv och det smakar blod i munnen. Jag håller i.
    Veterinären vill ta en röntgenbild och vi lyckas få upp dig på bordet.
    Jag ser dina ögon när du lägger dig ner och känner din andedräkt mot min handled, som en varm varm vindpust. Jag hjälper till att hålla i dina tassar så att bilden skall bli så bra som möjligt, och jag tror att det är någonstans där det händer.
    Det blir blött på galonen under röntgenapparaten och du kissar på dig. Veterinären ler och försöker trösta dig. Jag biter i såret i läppen igen. Håller i.
    Sen skriket. Det öronbedövande jävla skriket. Jag har aldrig hört det förut och jag kommer aldrig att glömma det. Strax därefter slutade ditt hjärta att slå.
    ”Han andas inte”.
    Jag minns inte så mycket egentligen. Mer än att rummet blev fullt av sköterskor, som ett avsnitt av House. De gav dig hjärtmassage och syrgas. Jag bet mig i läppen och höll ditt huvud i mina händer.
    ”Vill du gå ut?”
    ”NEJ!!!”
    Jag vet inte varför jag skrek. Jag vet inte hur man gråter. Det måste ut på något sätt. Men så plötsligt kom den. Som en bräcklig damm som brister och ger vika. Sköljde över mig på ett sätt som vrider om hela insidan som i ett skruvstäd av svett och adrenalin. Ända tills allt som finns kvar är vrålet och skriket. Sedan tyst. Sedan tårarna.
    Jag vet inte hur länge jag satt där, jag upprepar bara det jag vet; att jag lovat dig att jag skulle göra det lätt för dig. Så lätt jag kunde. Att det skulle ta slut så jävla fort när det väl var dags.
    De får igång din puls igen, men inte ditt medvetande och du kunde fortfarande inte andas själv. Det såg ut som att du sov. Veterinären säger att de behöver lägga in dig om de ska försöka göra mer, men att ditt hjärta är så svagt så att det kommer antagligen hända igen.
    ”Jag vill att ni avslutar det. Nu.” är det enda jag får fram.
    Hon nickar och klappar mig på axeln. Jag biter hårdare i såret i läppen.
    Det såg redan ut som att det var över när de gav dig en överdos narkos.
    De sista andetagen. Dina stora lungor som töms en sista gång. Ditt tandkött som blir vitt och kallt mot mina händer. Sedan orden. ”Så. Nu är det slut.”
    Jag vet inte vad man gör med det här, Rasmus. Jag vet inte vad jag ska säga, mer än att det gör så satans jävla ont just nu.
    Jag vet inte varför jag sitter här och skriver, men återigen så vet jag inte hur man gråter. Det måste ut på något sätt.
    Sköterskorna säger någonting om att de ska skicka en faktura med posten istället. Att jag ska hem och vila. Att jag har gjort rätt.
    Men det känns inte rätt. Det känns så jävla fel, min vän. Jag sitter kvar med ditt koppel i händerna en timme på parkeringen och bara gråter. Trots att jag inte kan.
    Jag har kommit hem och hängt upp det i hallen, där det alltid hängt. Jag har tagit en dusch och lagt mig ner på din säng. Försöker förstå och försöker vara i det här. Jag vet inte hur man gråter. Men jag vet inget annat heller. Så jag gråter. Jag minns hur jag brukade ligga här med dig och lyssna på dina favoritlåtar och jag minns hur du alltid ylade med i texten.
    Du är den bästa vännen jag någonsin haft. Och jag älskar dig, mer än jag någonsin haft förmågan att visa dig. Förlåt och tack.

    Den här är till dig, älskling.

     

  • Oavsett vad ni hör så är det inte sant och det var ändå inte jag som började

    Jag vill bara att vi är på det klara med att jag inte alls är sur. Inte alls. Och de där turisterna vände sig inte alls om för att jag ”ställt till en scen” vid Vinterviken idag. Det gjorde de faktiskt inte.
    Okej. Det är alltså på väg att bli midsommar. Eller ja, på fredag, vilket innebär att det är ganska så många människor som just nu spenderar tiden med att på klassiskt svenskt manér påtala hur det blir mörkare och mörkare för varje dag som går.
    En av min bästa vänner; min vän Sven pratar ofta om det. Inte ”min väns vän” alltså, som det låter som om man till exempel säger det högt och lite fort eller om man bara händelsevis råkar vara jag efter en sisådär fjorton-femton tjeckiska öl, vilket alltid leder till väldigt många fler frågor än svar oavsett vad jag berättar av någon anledning. Främst för att folk generellt sett inte har några större problem att följa med i en berättelse som börjar med meningen ”Jag var med min vän Sven och handlade”, medan meningen ”Om jag känner mig ensam någon gång brukar jag ringa min väns vän bara för att prata.” lämnar väldigt många frågetecken och tydligen är just en sån där sak som kan få folk att säga saker som ”Ne, men det är ju en dag imorgon också…” eller ”Vet du, jag har ju en del att göra kom jag på men vi kan väl höras?”.
    Hursomhelst. Sven pratar ofta om det här och om hur folk verkar vara rätt nöjda med att inte vara nöjda i det här landet, och det ligger nog rätt mycket i det, brukar jag tänka.
    Och jag har inget problem med det. Det är liksom helt okej. Jag har liksom vant mig vid det. Man vänjer sig. Och det är O-K-E-J! Jag blev inte alls ”oproportionerligt upprörd” när tre sjuåringar på jobbet idag under en utflykt suckade i samförstånd över en fjärde sjuårings uttalande om att ”Asså. Fett drygt. Det är typ bara nio veckor kvar på sommarlovet.”
    Jag blev I-N-T-E provocerad. Jag har ju B-A-R-A bränt upp nacken så att jag bakifrån numera ser ut som en medium-rare Barbaskön. Jag torkade mig med en hundhandduk när jag klev ur duschen imorse, jag hann inte köpa snus, kaffet var slut och frökens hela skatteåterbäring går åt till att laga en vattenskada i köket men NEJ, FÖR ALLT I VÄRLDEN, DET ÄR SÅKLART ATT DET ÄR SÅ JÄVLA SYND OM ER!
    Men ja, att gå igenom det på ett väldigt lugnt och ytterst pedagogiskt sätt, är tydligen ironiskt nog också någonting som kan få vederbörande sjuåringar att säga saker som ”Vet du, jag har ju en del att göra kom jag på men vi kan väl höras?”.’
    Och nu missade Spanien en straff också. Satfläsk!

  • It’s a Sicilian message. It means Luca Brasi sleeps with the fishes.

    Och ja. Så var det ju det här med ordning och reda, som är så viktigt. Inte sant? Om vi inte har ordning och reda runt omkring oss så faller allt. Då blir det Mad Max av hela skiten.
    Jag säger inte att mitt sätt är en bättre lösning. Absolut inte. Jag säger bara att det kanske inte är någonting jag hade valt och att det därför är lite av ett högt spel att anförtro mig med det. Så kan vi säga.

    Okej, så att alla är med på banan så bör vi kanske börja så här istället:
    När jag var liten och gick på förskola, så kom man efter visst övervägande fram till att dra in min fingerfärgslicens på heltid, eftersom utvecklingen av min grovmotorik helt enkelt inte kunde motiveras med det kaos och den arbetsmiljöproblematik som det innebar för pedagogerna på förskolan ”Trollet”.
    Mitt längsta streak av att hålla ett par solglasögon ifrån att bli borttappade, söndersuttna, krossade eller förlagda ligger i skrivande stund på tolv dagar – ett rekord som har hållit i sig sedan juni 2012 när det dessutom regnade den första veckan efter att jag hade köpt dem. Eller som den där gången när jag gick och handlade med min hund, band honom utanför affären, handlade, gick hem igen och undrade varför min hund inte var hemma. Jag får inte jättemånga jobberbjudanden som är baserade på min organisatoriska förmåga och split-vision. Så kan vi säga.
    Och ja. Min flickvän tycker om ordning och reda. Jag säger ingenting om det. Det fyller en väldigt stor funktion att hela tiden veta exakt hur saker och ting skall göras. Jag håller med. Det är en fantastiskt smart idé, det där med att ha ordning på grejer. Det underlättar det mesta faktiskt.
    För ungefär en månad sedan frågade min flickvän ifall det var okej att hon organiserade upp lite saker här hemma. Och ja, eftersom jag då närmast tänker att det kanske handlar om att hitta en lösning på det där trasslet som blir bakom tv:n med alla sladdar eller kanske att strukturera upp X-boxspelen efter vilka som hör ihop med vilka chips så hade jag inte några om helst invändningar mot det.
    Så joråsatte, nu står vi här. Det gällde tydligen inte alls bara X-boxspelen. Det där med ordning och reda är tydligen någonting som går att applicera på väldigt mycket grejer.
    Och ja. Jag säger som sagt inte att det är någonting bra. Det är fantastiskt, det är lättöverskådligt och helt plötsligt så förstår man varför saker och ting försvinner eftersom det nu finns en logisk plats för alla saker efter att man har använt dem. Allt ifrån deodoranter till skruvdragare till burkar med rostad lök finns det liksom en plats för helt plötsligt. Helt enkelt för att hon har spenderat ganska så mycket tid med att fördela ut platser till alla saker. Att hon helt enkelt har bestämt att ”H-Ä-R! På den här hyllan bor ’Herr Rostad Lök’ hädanefter”.
    Det är någonting bra. Jag tycker det, på riktigt. Främst för mig, men också för Herr Rostad Lök tror jag, eftersom han har haft en ganska lång och skitig historia som bostadslös under min vårdnad, där han har kunnat husera under såväl min säng som ovanpå badrumsskåpet. Detsamma gäller allt ifrån disktrasor och strumpor till hörlurar och kaffefilter. Det mesta, kan vi säga. Jag själv är nog bara orolig att jag är lite för, ska vi säga ”d-i-s-t-r-ä”, för att använda ett finare ord.
    Vissa enstaka människor som mina närmsta vänner och familjemedlemmar skulle nog till och med gå så långt att säga att jag är rätt överjävligt klantig men de flesta kan nog i alla fall enas om det nog blir bäst för alla inblandade om jag inte håller i spakarna den dagen zombieapokalypsen kommer. Min flickvän brukar oftast kalla det för att jag tillhör den där katergorin människor som inte borde få anförtros med att att bre så mycket som en knäckemacka utan hjälm och målsmans underskrift.
    När min flickvän lagar mat ser det ut och slutar som OS i konstsimning. När jag lagar mat så ser det ut som moshpiten på en Slayerkonsert.
    Min flickvän är struktur, ordning, reda och tydliga pyntade lådor med tuschskrivna lappar och texten ”blåa bläckpennor” på.
    Jag är en av de där personerna som lite för ofta har använt uttrycket: ”Vänta, det är lugnt! Jag har sett det här i GTA V.”
    Och ja, det jag försöker jag säga är att min flickvän alltså rätt nyligen organiserade om badrumsskåpet. Sedan tog hon med mig in i badrummet, pekade och lät meddela att ”Nu ser det ut så här och det vore trevligt och för allas bästa om det kunde fortsätta vara så.” samtidigt som hon tittade hon på mig ungefär som Don Vito Corleone i Gudfadern.
    Så ja. Med mitt track-record i åtanke och eftersom ni som läser det här nog känner mig rätt väl vid det här laget, så tänkte jag att det kan vara lämpligt att blogga ikväll. Mest för att det här mycket väl kan vara det sista jag skriver till er.

  • Öppet brev till OLW

    Hej OLW,

    Hoppas allt är lugnt med er. Okej, så här.
    Min mormor föddes 1916, mitt i ett sprakande världskrig under vad som i folkmun brukar kallas för ”de hungriga åren”.
    Sverige, som på den tiden fortfarande var ett land där det var otänkbart för kvinnor att visa sig utomhus utan någon form huvudbeklädnad, är 1916 ett land av regleringar.
    Det är också året då man införde begreppet ”sommartid” för svenskarna, vilket ledde till protester, vilket ledde till att ungefär hälften av befolkningen efter moget övervägande helt enkelt valde att skita i det beslutet och pinna på som vanligt istället, vilket i sig är jävligt roligt men ja, det är samtidigt lite av en annan historia.
    Hur som helst. Min mormor talade ofta om den där tiden och om det hon mindes. Hon berättade ofta historier om hur hon hade två mil till skolan varje morgon, om hur hon började arbeta som piga med inhyseshjonen i Skara som 13-åring och om den där gången när hon nackade sin första höna till sin sjunde födelsedagsmiddag.
    Det var hårdare förr. Jag säger inget om det. Absolut. Jag drar inga stora växlar på det här som hänt mellan oss nu. Inte alls. Och jag menar inte att gnälla eller så. Nej då. Inte alls. Det här är bara en ödmjuk fråga från min sida. Inget annat.
    Men hur fan räknar ni egentligen?
    Om ni på fullaste allvar står fast vid att en portion Cheez Ballz består av 30 gram (!!) och således ger 7-8 portioner per påse så ja, då undrar jag vad ni sitter på för hemligstämplad information om den stundande invasion och krigsransonering som är på väg att drabba Sverige i detta nu? Antingen det, eller så känns det som att vi inte förstår varandra längre.

    Vänligen,
    Tobias Jacobsson

  • Min mentala rådgivare och jag

    Jag hade ett möte idag med min mentala rådgivare. Tyvärr så sammanföll det med hennes skolavslutning, grillning och tal av rektor så det blev en kort session. Och det stod kakor i hela klassrummet. Vi tog en ”tidig lunch”, kan man säga och bestämde oss för att foka vidare till hösten helt enkelt.

    image

  • Stefan och Ninni och en balkong byggd för en enda sak

    Våra vänner Stefan och Ninni har bytt till en större lägenhet. Ni vet, som folk gör i den där åldern när familjer blir större och förökar sig. Vilket Stefan och Ninni gör, på ett sådant där sätt som får de flesta i deras närhet att undra ifall Stefan och Ninni vet någonting som vi andra inte vet om en annalkande Zombieapokalyps inom de närmsta åren, vilket i sådana fall skulle förklara varför de just nu för fullt håller på och förbereder upprättandet av en egen stat.

    Så ja, de har flyttat till en större lägenhet. De har numera tre balkonger, värmeslingor i badrummet och en boendekostnad som osökt för tankarna till Ålands bruttonationalprodukt. Eller helikopterrånet på G4S. Idag var vi på besök för första gången, vilket jag förutspår alltid kommer vara en angenäm upplevelse. Av flera anledningar. Inte bara för att de numera har tre balkonger (varav en för övrigt var som gjuten för att använda som ”den där balkongen man äter ost på”, vilket jag såhär i efterhand nog gjorde rätt i att inte uttala mig om mer än för mig själv. Dels för att jag är rätt övertygad om att det bara är Stefan och jag som förstår varandra fullt ut när det gäller den aspekten av kvalitativ heminredning och dels för att Stefan och jag spenderade alldeles för kort tid ensamma i lägenheten för att jag skulle ha kunnat skänka rättvisa åt – eller börja förverkliga – den visionen.).

    Ninni och Stefan är förutom det några av de varmaste människorna jag känner och har mött. Ni vet, när man fylls av den där känslan man hade på julafton när man var liten och klockan började närma sig tre, varje gång man bestämmer att man skall ses. När det känns som att resa bort och hitta hem på samma gång. När någonting händer eller när jag känner mig liten, är det oftast Ninnis röst som jag tänker att jag vill höra och saknar. Jag vet inte hur många gånger jag har ringt henne när livet kommit för nära. För hennes lyssnande öron, hennes kloka tankar och för hennes förmåga att likt en naturkraft kunna skingra vilket damm som helst och stärka upp det som varit svagt. Hon är trygg som ett urberg, lugn som en gammal ek och stark som en revolution. Den där sortens människa som jag önskar att alla får möta. Stefan är värme. För mig och för de flesta. Han är en av de där människorna som kan komma in i ett rum och sedan lämna det igen två minuter senare, vartefter alla i rummet kommer att komma på såväl sig själva som andra med att vara lite gladare än alldeles nyss av någon anledning. Han är allmänbildad, snäll och så solidarisk att han får Samwise Gamgi att framstå som Donald Trump.

    Stefan och Ninni gillar dessutom att fika och att äta god mat. Det är ytterligare en anledning. Sist när jag hälsade på dem hade Stefan specialimporterat en slags NASA-nivå-rökt bacon från Louisiana och kort därefter frågade han om jag ville ha ”väldigt mycket” eller ”pyramidalt mycket” parmesan. Ja, ni hajar. Jag har haft det bra.

  • Läsartävling

    Vad föreställer bilden nedan?

    image

    1. En tulltjänsteman minuterna efter instämpling på Düsseldorfs flygplats 1987.

    X. En veterinär från Sölvesborg som precis färdats över floden Styx till dödsriket för att göra en ambulerande öron-näsa-hals-undersökning av den trehövdade hunden Kėrberos.

    2. En fritidspedagog, vilken dag som helst.

    Skicka in era svar senast lördag och vinn ett hemligt pris.

  • Let this be a lesson

    En Skola.
    Ett klassrum.
    Första klass, strax innan lunch.

    Person 1: (Märkbart irriterad) Alltså. På riktigt! Nu! Lägg ner boken!

    Person 2: (Engagerat och lite andfådd, efter att ha slitits med totalt i bokens intrig) Ja!!! Jag S-K-A! Jag ska bara läsa klart kapitlet.

    Person 1: (Intar den där demonstrativa passivt aggressiva hållningen som man oftast brukar se hos stressade småbarnsföräldrar i kön på Coop, när andra småbarnsföräldrar bestämmer sig för att betala sin veckohandling med mynt) Men du läser H-Ö-G-T! Du stör alla andra när du läser högt.

    Person 2: (Oförstående) Men. Den är ju asabra!?

    Person 1: (Inte riktigt lika passivt aggressivt, utan mer påtagligt aggressivt) DU! Vi har faktiskt matte nu! Vi får läsa på svenskalektionen istället.

    Person 2: Ja. Jo. Men…  Det här ÄR ju matte.

    Tystnad. Ungefär den där tystnaden som uppstår på en fest när någon triumferande kommer tillbaka från toaletten, slår ut med armarna och skriker ”Yes! Jag har en fast och fin avföring idag också!”

    Person 2: Typ.

    Person 1: Matte hur då, om jag får fråga?

    Person 2: Alltså. Lyssna. Okej. Alltså. Såhär. Sune och familjen har ju precis liksom bestämt att de ska åka till Grekland och nu håller Pappa Rudolf på att försöka pruta ner priset hos resebyrån från 35.000 kronor med 15.000 kronor. Det är jättesvår matte. Faktiskt.

    Person 1: (Suckar ungefär som en småbarnsföräldrar i kassan på Coop gör när småbarnsföräldern framför precis har avslutat sin betalning på 1136 kronor med mynt och rundat av det hela med frasen ”Ja, sen hade vi några kuponger också…om ni möjligtvis har en sax här…kanske?”)

    Person 3: Vi kommer missa vår rast!

    Person 2: (Försvinner in i boken igen) Mmmmm…

    Person 1: Haaaaalllååååååååå???!?!??!?

    Person 2: (Skrattar högt åt en teckning av pappa Rudolf där han står och tittar på en husvagn)

    Person 1: Lägg ner boken!

    Person 2: Ja ja ja ja! Okej då! (Stänger boken och lägger den på katedern) Hörrni! Vi städar upp och så tar vi lunch på det här.

    Klassen samlat i kör: Ja, Tobias!

    Jag har alltså jobbat som lärare i veckan. Ni får säga vad ni vill.
    Men ja, det är faktiskt livsviktigt och vårt ansvar att se till att barn kommer i kontakt med bra litteratur. Annars kan vi ju lika gärna sälja av allt, flytta ut i skogen och leva som vildar. Det är allt jag säger.

  • Kretsloppet

    Okej. Jag har en flickvän som råkar vara ganska händig. Ni vet. Fixar. Donar. Spikar. Skruvar. Och ja, för det mesta faktiskt på det där charmiga sättet, som ”Kolla! Jag fick för mig att fixa till den här trasiga lampan när jag inte hade något annat att göra” eller det där ”Jag-passade-på-att-skruva-ihop-den-här-trasiga-grejen-som-inte-riktigt-har-nått-upp-till-doktor-Alban-stabilitet-de-senaste-8-månaderna-sättet”. Som sagt. Hon har förmågan att ta det mesta som är byggt eller hyvlat eller skruvat och förädla och trixa till det på ett sätt som får Macgyver att framstå som apan Jocko.
    Och ja, jag uppmanar er alla som just nu insinuerar att jag kanske ”Ö-V-E-R-D-R-I-V-E-R en liten smula”, att någon gång prova att lämna henne ensam med en panna rödtjut och en hylsnyckelsats under längre tid än vad som motsvarar ett valfritt avsnitt av P1 dokumentär och se vad ni släpper loss.
    Jag gjorde det nyligen. Det slutade med ett nytt soffbord, två hatthyllor och ytterligare en grej i hallen som jag ännu inte riktigt vet vad det är för något och som jag fortfarande inte riktigt har vågat fråga om, men som jag tror är tänkt för att ställa någon form av ost på.
    Nåväl. Jag är inte speciellt händig. Eller ja, jag har händer och jag har gått i träslöjd. Det är typ det. När det gäller att bygga och laga saker så är vi lite olika helt enkelt. Hon kan konsten att identifiera ett problem som behöver lösas och sedan lösa det. Jag kan konsten att hitta lösningar som oftast leder till nya problem. Och sådär går det runt. Vi ser det som en form av lägenhetsligt kretslopp. Som att vi båda behövs. Eller ja, det kan vara så att jag är rätt ensam om just den tolkningen.
    Nåväl, jag är fortfarande rätt säker på att den där grejen i hallen har något med ost att göra i alla fall. Jag försöker faktiskt anpassa mig här. Ge mig det i alla fall!

  • Vad gör ni nu för tiden?

    Ja. Hej på er! Det var ett tag sen sist. Välkommen tillbaka, som man säger. Till mig själv alltså. Och till er också, såklart. Eller. Alltså. Jag förutsätter ju att ni har haft andra saker för er under tiden, mer än att sitta här och vänta på bloggen. Att era liv har fortsatt relativt friktionsfritt även utan bloggen och så vidare. Annars hade både bloggen och jag fått lite dåligt samvete. Så, låt oss bara säga att vi tar vid där vi startade förut. Även om det kan kännas fint att vara saknad och sådär. Okej? Okej.

    Jag jobbar alltså på fritids numera, vilket betyder att större delen av dagarna går åt till att spela vänd-tia, äta mellanmål, svara på frågor om varför jag alltid har samma skor på mig samt att på ett så pedagogiskt sätt som möjligt förklara för sjuåringar varför uttalandet ”Han tänkte säga något dumt åt mig, så jag slog honom!” kan skapa lite av en uppförsbacke vid en eventuell domstolsprocess senare i livet om man är straffmyndig. Men mest vänd-tia.

    Och ja, vad mer? De av er som har varit uppmärksamma har kanske märkt att jag har blivit podd-pappa. Och ja, podden mår bra, tackar som frågar.
    Den har slutat skrika och gråta efter bekräftelse sent om kvällarna, kan gå själv och upprätt utan större problem och kommer, om det fortsätter som det gjort, antagligen snart börja föra hetsiga diskussioner med mig om varför det inte alls är så farligt, utan snarare en väldigt bra idé, att åka till Koh Samui med tre tjejkompisar och dricka bambusnaps i fjorton dagar – helt enkelt för att det här landet är för litet för podden och för att podden är som en vacker blomma som måste få växa fritt och allt det där. Allt är som det ska med andra ord. Det är ett roligt projekt. Surfa in och lyssna på mig, Henrik Källman och Sven Brundin när vi pratar om massa saker som inte är viktiga för så många andra än oss själva. Orkar man med oss i mer än fyra avsnitt, så får man en grävling.
    Den finns på http://www.ofokuserat.se eller på iTunes, Acast och alla de där ställena där ”poddar finns” enligt Henrik och jag litar helt på honom.