• Do’s and don’ts

    Ja, alltså. Det kan vara bra att skriva ner det här inför framtiden. Så här är det. Typ.
    När ens partner har gjort en titthålsoperation och har lite svårt att gå upprätt eller prata på grund av fyra Rädda-menige-Ryan-stora bandage på magen, så är det tydligen, och jag citerar,  ”aldrig så fan heller” lämpligt att dra flertalet skämtsamma anspelningar på filmen ”Mary Shelly’s Frankenstein”. O-A-V-S-E-T-T hur roliga skämt det faktiskt är.
    Det är till och med direkt olämpligt att väcka vederbörande flickvän med utrop i stil med: ”Yes! It’s alive! It’s ALIIIIVE!!!”. Sjukt olämpligt. Jag vet det nu.

  • Plug it like it’s hot

    Ja, det blir ett annorlunda inlägg idag, i formen av lite skamlös reklam.
    En vän till mig som arbetade med reklam och hade många mil på mätaren när det gällde att sitta i luftiga kontor med apple-datorer och dricka maskinkaffe sa en gång att det kallas för ”plug”. Eller ”plugg”. Jag är osäker på vilken som är rätt. Men ja, jag tror att det är vad det här är. En plug (g).
    Nåväl.
    Jag har ett par vänner som jag tycker mycket om. Sven och Henrik. De är komiker, roliga och tycker om saker med ost i.
    Vi har startat en podcast tillsammans och jag är sjukt stolt över att få göra det här tillsammans med dem.
    I torsdags släppte vi pilotavsnittet, som i all sin råhet ändå förhoppningsvis är något man kan tycka om.

    Podden heter ”Ofokuserat” och finns på:
    http://ofokuserat.podomatic.com

    Det går också att lyssna via iTunes eller valfritt poddverktyg.
    Nya avsnitt kommer att släppas varje torsdag.

    Tack alla ni som lyssnar, delar och kommenterar. Nu gör vi det här.

    Vänligen,
    Pluggen

  • Don’t text and toast

    En bra dag är en dag när man har lärt sig något, som min mormor brukade säga.
    Som till exempel den här insikten om att jag tydligen inte kan anförtros med att värma två limpskivor i ugnen om det riskerar att krocka med att någon skickar ett sms.
    Och ja, bara för att stämma i bäcken så säger jag redan nu att jag imorgon planerar att göra en smoothie, så jag ber er alla att vänta med textmeddelanden, postande av klipp på rävungar som badar jacuzzi och trailers till olika superhjältefilmer tills efter 11:00.
    12745703_10153881772570629_3487060873786296905_n

  • Kolla!

    ……….

    2-årsgruppen på förskolan
    Mellanmål
    14:04
    Sparsamt växlande molninghet

    Barn 1: (Håller upp en skogaholmssmörgås med ost) KOLLA!!!

    (Samtliga bordskamrater nickar instämmande, som om de just där och då befinner sig i ett totalt samförstånd inför situationen och varandra.)

    (Tystnad)

    Barn 2: (Håller triumferande upp sin egen smörgås med ost och därtill även skinka) Kolla kolla KOLLAAAAA!!!!

    (Samtliga bordskamrater drar efter andan, varav en reflexmässigt sätter sin ena hand för munnen i ett fruktlöst försök att hantera situationen.)

    Barn 1: (Stirrar på barn 2. Tar skinka och lägger på sin smörgås, sträcker sig sedan efter tuben med kaviar mitt på bordet och tömmer därefter 75 gram ”Kalles” över kreationen. Håller sedan upp händerna framför mackan som för att presentera en nykrönt konung inför folket) Kolla kolla kolla KOOLLLLLAAAAAAA!!!!

    (Barn 3 applåderar så hen ramlar av stolen. Barn 4 stirrar katatoniskt på barn 1 i ren och skär chock inför det som nyss inträffat. Barn 5 ställer sig upp, gräver kontemplerande ner handen bakvägen i blöjan, lutar kinden i den andra handen och ser sedan ner på barn 1 med en helt nyvunnen respekt.)

    (Tystnad.)

    (Samtligas blickar vänds nu förväntansfullt mot barn 2.)

    Barn 2: (Vaggar. Tänker. Tar upp en leksaksbil från golvet och ställer på sin macka. Barn 2 kör sedan bilmackan med våldsam road-rage-frenesi mot Barn 1 och dess smörgås. Barn 2’s macka faller i golvet med fel sida ner. Barn 1 gråter. Barn 2 parkerar sin smörgås vid sitt glas igen.) Jag H-A-R kollat.

    ……….

  • Come clean

    Jag har ett erkännande att göra. Det finns någonting att berätta.
    Om något jag återkommer och söker mig till alla de där gångerna när livet känns motigt. Eller ja, det behöver inte ens vara någon speciellt stor motgång heller, för den delen. Det kan också vara mindre sådana. Till och med väldigt väldigt små ibland.
    Det kan vara ”bara en sådan där dag”. Det spelar ingen roll. Priset är oftast detsamma.
    Och ja, jag vet inte varför jag berättar det för er. Det har, så att säga, varit så under rätt många år nu och jag har inga som helst planer på att sluta med det. Så är det med det.
    Jag vet vad ni tänker och visst, det är inte så ovanligt att folk dövar sin smärta med substanser i olika former och ja, alla har vi väl vår egen grej när det kommer till det.
    Saker och ting som vi gör när andra saker och ting inte riktigt fungerar. När man känner sig vilse, ledsen, deprimerad eller arg. När man känner blues i sina vener, vill klä av sig naken och bara sätta sig på balkongen i halmhatt och Graningekängor för att spela Hank Williams på harmonika tills det blir hummersäsong igen. Ni vet, den känslan.
    Vissa vänder sig till sex, våld eller droger för att få utlopp för det. Och ja, min grej är Maggan. Margaretha Krook alltså. Eva Bexell skrev böckerna, men hon gjorde inläsningarna. De tre berättelserna om ”Prostens barnbarn”, som alla har följt med mig i över tjugofem års tid nu.
    Ända sedan den där natten på Gotland när jag var åtta år gammal och hade svårt att somna, sedan min äldre bror smugit ner med mig till Domus tidigare på kvällen, bara för att införskaffa en trettiofem kilo tung ”Moviebox” och en kopia av Stephen Kings ”IT”, director’s cut.
    Mardrömmarna upphörde till slut men ljudet av Margarethas röst blev kvar.  Först på kassett. Sedan CD. Nu Storytel. Totalt finns det tre böcker, men jag måste nog säga att favoriten ändå är klassikern ”Kalabalik hos Morfar Prosten”, och nog kanske i synnerhet kapitlet ”Lejon i Skafferiet.”
    Ja, jag har alltså varit hemma från jobbet idag med ont i huvudet och ett allmäntillstånd som ja, kan vi säga, inte riktigt lever upp helt och fullt till alla de där mindfulness-pepp-citat-bilderna på Facebook med svanar som spelar panflöjt i motljus på en karibisk strand till någon typsnittsblandad text av typen ”Don’t chase the dream – BE THE DREAM”.
    Dagen har spenderats med Treo, vatten, kaffe, te, mörkläggningsgardiner, godis, fett, söta djurklipp på telefonen och ja, kanske eventuellt lite mer sourcream-and-onion-chips än vad som egentligen kan anses moraliskt försvarbart med hänsyn till sinande naturtillgångar och rådande klimatförändringar. Det har också varit på väg att ringas ett samtal till vårdguiden för att säkerställa huruvida 32-åriga män kan vara skendräktiga eller inte, men det får vänta tills imorgon innan vi går händelserna i förväg.

  • Balladen om Bromma Chark

    Jag ligger i sängen. Det är en lång historia. Men okej. Det finns ett charkuteri som heter Bromma Chark. Ja, jag vet egentligen inte så mycket om dem egentligen, mer än att de gör den godaste korven jag har ätit. Och let’s face it, jag har ätit rätt mycket korv i mina dagar.
    Nåväl, i julas fick jag alltså ungefär tio kilo av deras pyttipanna, fryspaketerat i olika återförslutningsbara påsar som, efter att de burits upp till min lägenhet, sedan dess har bott på den nedersta hyllan i min frys där de har legat och ”göttat” sig, så att säga.
    Jag har tagit hand om pyttipannan. Pratat med den, sett till att den har det bra, masserat den och ja, varit en god husse åt den. Och ja, jag anser att pyttipanna överlag och pyttipanna av det här slaget i synnerhet skall behandlas med respekt i väntan på det rätta tillfället och då intas med andakt. Som idag. Minus femton grader, en lång dag på jobbet och frost innanför pannloben skapade tillsammans den perfekta stormen. Det var dags.
    Men ja, pyttipanna är ju liksom ingenting som bara glufsar i sig som en hedning utan vidare. Jag är inget djur.
    Först och främst så gäller det att välja hur mycket pyttipanna man ska äta. När det gäller portionsstorlekar så är det alltid en fråga om tycke och smak, men en grundläggande regel när det gäller pyttipanna är att storleken, så till vida det inte råder ransonering eller en pågående apokalyps, sällan bör understiga den dubbla storleken av ansiktet på personen som skall intaga måltiden. Sen ska man välja ut rätt tillbehör. Själv tycker jag att ett par stekta ägg, stark senap, HP-sås och chilisås är svårslaget. När det kommer till vad man ska dricka till föreslår många kanske en torr och nedkyld riesling och jag säger ingenting om det. Själv förespråkar jag 7-800 cl julmust.
    Och ja, sisådär ett kilo kött senare ligger jag alltså här, i fosterställning i sängen.
    Hade min mamma varit här hade hon kommenterat någonting om att jag kanske får skylla mig själv och ifrågasatt varför jag var tvungen att dessutom äta en halv rulle pepparkaksdeg efteråt.
    Men ja, nu är inte min mamma här, så jag tänker inte gå in på det djupare än att upplysa er om att den faktiskt låg där. A man never turns his back on pepparkaksdeg. Det är sen gammalt. Fuck…jag tror jag behöver min vetekudde.

  • Lord of the domain. (Domain equals pie)

    Ja, alltså. Jag jobbar idag. Rent tekniskt sett så är jag ledig, men jag är liksom upptagen med att fixa med grejer. Ni vet. Röja, styra upp saker och ting, being the lord of my domains.
    Som den bärbara datorn till exempel. Och X-boxen. Och mikron.
    Och till viss del så kan jag förstå hur det för ett otränat öga kan se ut som att de här tre projekten inte har rört sig framåt nämnvärt mycket under det senaste dygnet som jag har suttit här. Jag förstår hur det kan uppfattas så, men det är bara för att ni inte ser hela bilden eller förstår det tålamod och den split-vision som ligger bakom.
    När det gäller den bärbara datorn till exempel så skall den alltså uppdateras från Windows 8.1 till windows 10, vilket enklast kan beskrivas som ett uppdrag vars platsannons fick färre intresseansökningar än den som gällde att ta härskarringen till Mordor och Domedagsklyftan.
    Det är inte något för svaga människor, så kan vi uttrycka det. Det inkluderar väldigt mycket paj. Det inkluderar migrän vilket i sin tur resulterar i mer paj. Det inkluderar supportsamtal med en kvinna som heter Rachel på Microsoft som använder uttryck som ”Let my check with the system engineers” och ”ASAP”. Det inkluderar timmar av googlande efter obskyra i trådar på forum där man kan läsa om en snubbe som känner någon vars kusin har en granne i Sveg som nästan lyckats ta sig förbi den första uppdateringsfasen utan att dra sönder ögonlocken på sig själv och drivas till spriten. Och ja, det inkluderar även paj. Det inkluderar att man tittar på ett timglas i sex timmar eftersom det, när som helst längs vägen, finns det en överhängande risk att ens dator förvandlas till Manuel i Fawlty Towers och helt plötsligt inte vet någon-frikkin-ting, sluddrar till och däckar innan han sömndrucket vaknar med en systemfil i mungipan och undrar ”Och vem i Helvete är DU?”. Allt det här gör således att man måste äta paj i sängen framför datorn samtidigt som man tittar på timglaset. Okej, ja. Missförstå mig inte. Jag tycker om paj och jag tycker om att äta framför datorn, men jag gillar inte när folk eller apparater talar om för mig vad jag ska göra. Och nej, nu sa ju datorn inte ordagrant åt mig i något av stegen att jag MÅSTE äta paj i sängen med händerna och spilla vaniljsås i tangentbordet, men ni vet inte hur det är här hemma! Det är tre systemfiler från att förvandlas till Mad Max. Jag är ju för fan inte gjord av trä! Jag måste ju äta, för bövelen. Och ingen datamaskin ska komma här och tala om för mig vad jag ska göra eller hur jag ska äta. Jag bestämmer. Jag är king of my own pie, så att säga. Datorn står på 18% nu sen ungefär två timmar tillbaka och pajen är snart slut, men det lär det väl inte finnas någon support för i det här jävla landet.

  • We shall Overall

    Rasmus fick en ny overall förra vintern. En röd. Eller Ja, nu är det rent tekniskt sett inte en ”overall”, menar Rasmus, utan en ”X59 Mega Force Navy Wolfpack Impaler Stealth Jacket”. Där är heller inte ”röd”, utan har tydligen ”The color of the Beeeeeeast”.
    När jag frågade om hur en sådan skiljer sig från en traditionell röd hundoverall, fick jag till svar att det var en lite för komplicerad fråga att reda ut för en husse som inte ens har gjort värnplikten, men att jag i alla fall är söt som frågar.
    När jag sedan följde upp det hela med en stilla undran om ifall även vargar var tvungna att ha på sig en ullfodrad märkesjacka för att inte förkyla sig så fort som det blev några minusgrader ute, så bad han mig kort och gott att hålla käften.
    Sen sa han åt mig att hämta hans solglasögon och hans Lüger istället och sätta lite fart. Dels för att brott inte löser sig själva och dels för att han precis ätit en Leif-GW-stor skål torrfoder till frukost.